Det förmodligen mest kontroversiella med min forskning om illegal jakt har varit terminologin kring tjuvjakt på varg. Hur ska denna klassificeras? Som det förskönande "otillåten skyddsjakt", eller som ett grovt brott mot miljöbalken?
I sitt UNT-debattinlägg i kölvattnet av min avhandling, motsätter sig Torbjörn Nilsson, Peter W. Eriksson och Jan Bergstam (alla Svenska Rovdjursföreningen) tolkningen av illegal jakt på varg som civil olydnad. Det gör de helt rätt i. Det är en tämligen problematisk version som knappast skulle erbjudas en plats vid "motståndsbordet" bredvid klassisk civil olydnad.
Specifikt vill jag hävda att "skjut, gräv, tig" är oförenligt med den civila olydnadens mål om att ingå i en offentlig dialog med beslutsfattare. Detta leder till att jag i min avhandling tillämpar en annan kategorisering när jag använder ordet olydnad i relation till den illegala jakten på varg, nämligen en så kallad deliberativ olydnad.
Den deliberativa olydnaden bygger på att jägare primärt motsätter sig orättvisor de upplever i processer som utgör beslutsfattandet. Det är en av jägare nyanserad kritik av ett komplext beslutssystem, där de formellt sett har ett mandat (som i viltförvaltningsdelegationerna), men där besluten rutinmässigt överklagas, fördröjs och förbises i byråkratisk praxis och tröghet.
Den illegala jakten blir här bland annat ett sätt att undvika trögheten i detta system. Akten i sig signalerar motstånd, samtidigt som de jägare som omger och rationaliserar tjuvjakten kommunicerar dess olydnad, genom att exempelvis hota med att den illegala jakten kommer öka på landsbygden i brist på laglig vargförvaltning. Såtillvida att faktiska tjuvjägare gräver och tiger, kommuniceras därmed den illegala jakten på ett civilt och politiskt sätt av en motoffentlighet av svikna jägare.
Mina respondenter täcker hela spektrumet från laglydiga till illegala jägare, men det har varit speciellt viktigt att förstå det bredare motståndsklimatet av vanliga jägare inom denna breda grupp, eftersom det är detta som nu rättfärdigar tjuvjakten.
Jag menar att illegal jakt bör erbjudas en plats vid det "motståndsbord" som nu rymmer betydligt fler än 1960-talets medborgarrättsrörelse. Men detta förhindras när vi avfärdar dess politiska innehåll och tolkar det som hatbrott. Det är en ytlig tolkning som avpolitiserar fenomenet genom att ersätta det oftast komplicerade och ambivalenta förhållningssättet till rovdjur och myndigheter som finns hos en del jägare med basala motiv som hat och radikalitet. Det blir en bortförklaring av motiv från förvaltningens brister till något slags personligt varghat.
Samhället gör sig en otjänst när det avgränsar motståndsbordet till enbart civil olydnad i klassisk mening. Liksom jägarna gynnas också djurrättsaktivisterna av att deras handlingar inte förstås som kriminellt drivet, rent hat, utan i termer av olydnad som en följd av – och som ett sätt att gå utanför – ett förvrängt system.
Detta till exempel när de saboterar jakttorn eller krossar rutor på eftersöksjägares bilar. Men också när naturskyddsföreningar tar beslut från viltförvaltningsdelegationerna till olika rättsinstanser kan man tala om ett motståndsbeteende som grundar sig i att viltförvaltningens formella premisser är bristande för alla.
Erica von Essen
Fil. dr. vid Sveriges lantbruksuniversitet
LÄS OCKSÅ: Tjuvjakt är inte civil olydnad