I en debattartikel i DN (30/3 2016) säger partisekreterarna i M, C, L och KD – mellan raderna – att de kommer att ligga lågt och inte försöka fälla den rödgröna regeringen. Inget tyder på en gemensam alliansbudget innan 2018, trots att en sådan budget antagligen skulle vinna över den rödgröna budgeten.
Alliansen håller således ensidigt fast vid DÖ, utan att få några försäkringar från de rödgröna att de kommer att agera likadant i opposition.
Ur ett borgerligt perspektiv finns emellertid inga hållbara argument för att vänta med en gemensam budget. Den rödgröna regeringen är mycket svag – kanske den svagaste någonsin i Sveriges historia. Regeringspartierna fick bara 37,9 procent av rösterna och det svenska folkets förtroende för S-MP-regeringen är historiskt lågt.
Argumenten för att lägga fram en gemensam höstbudget i år och därmed relativt omgående påverka den ekonomiska politiken är starka.
1. Om alliansen väntar (det vill säga väljer den passiva linje som man mellan raderna skissar på i debattartikeln i DN) och mot förmodan blir större än S, MP och V i valet 2018 betyder det för det första inte att alliansen får makten per automatik eftersom S, MP och V antagligen inte lägger ner sina röster vid regeringsomröstningen (vilket alliansen gjorde 2014). Löfven har till och med uttryckligen sagt att S inte lägger ner sina röster.
2. Även om alliansen får bilda regering 2018 är det inte säkert att alliansen får igenom sin ekonomiska politik. S, MP och V har (i opposition) inga problem med att plocka ut delar ur budgeten och tillsammans med SD till exempel se till att skattesänkningar inte blir av.
Alliansen väljer i opposition att inte stoppa utgiftsökningar i budgeten tillsammans med SD men det finns inget som säger att S, MP och V kommer att agera på samma sätt i opposition.
2013 gjorde de rödgröna gemensam sak med SD och stoppade en höjning av skiktgränsen för när statlig skatt ska betalas. Hotet att alliansens budgetar under nästa mandatperiod skjuts sönder av de rödgröna tillsammans med SD försvinner inte på något magiskt sätt bara för att alliansen sitter på händerna till nästa val.
3. Ett annat viktigt skäl till att inte vänta är att de rödgröna fram till 2018 riskerar att återställa stora delar av det alliansen åstadkom på åtta år. Så även OM alliansen efter valet 2018 får bilda regering (vilket är långt ifrån säkert) och även OM alliansen i regeringsställning kan föra borgerlig ekonomisk politik (vilket sannolikt blir svårt på grund av rödgrönt krypskytte på budgeten) får man börja på ruta ett igen 2018 efter tre år av stora skatte- och utgiftshöjningar.
4. Ett annat problem med alliansens passivitet är att SD tillåts axla rollen som Sveriges enda icke-socialistiska oppositionsparti.
Väljarna är inte dumma och ser att SD, till skillnad från alliansen, gör sitt yttersta för att få genomslag för sin politik. En inte orimlig hypotes är att det stärker SD och försvagar alliansen inför valet.
Hur man än vrider och vänder på den här frågan är det svårt att komma till någon annan slutsats än att de borgerliga partiernas aktiva passivitet inte ligger i de borgerliga väljarnas intresse.
Varför agerar då M, C, L och KD som de gör? En viktig förklaring är att man vill blockera SD från inflytande. (I praktiken är det emellertid i stället alliansen som blockerat sitt eget inflytande samtidigt som SD:s inflytande ökat via en stor väljartillströmning sedan förra riksdagsvalet).
Det kan vara så att de borgerliga partiföreträdarnas personliga aversion gentemot SD är så stark att det har blivit en prioriterad fråga som skapat låsningar. Det har i sin tur resulterat i att Sverige står utan en aktiv borgerlig opposition.
Partiledningarna måste fundera på följande. Vad föredrar en borgerlig väljare om hon/han ställs inför följande två alternativ: 1) En S+MP-regering som tillsammans med V, utan ett folkligt mandat, för en vänsterpolitik som på kort tid tillintetgör alliansens reformer eller 2) En alliansregering som får passivt stöd av SD och som i viktiga frågor, till exempel energi, migration och bostadsbyggande, gör upp med S?
Om de borgerliga väljarna föredrar det andra alternativet – vilket de med största sannolikhet gör – ska allianspartierna göra sitt yttersta för att snarast få genomslag för sin politik genom att lägga fram en gemensam höstbudget. Om inte riskerar man sin trovärdighet och i förlängningen sin legitimitet. Väljarna är politikernas chefer. Inte tvärtom. Denna grundregel gäller även politiker i borgerliga partiledningar.
Fredrik Hartwig, ekonomie doktor och lektor, verksam vid Högskolan Dalarna och Uppsala universitet