Debatt: Med barnets bästa i centrum - tillåt värdmödraskap

Den 12 juni i år sände SVT dokumentären Vi ska ha barn som konstaterade att barn som föds genom surrogatmödraskap nu är vanligare än adoption för barnlösa par. Surrogatmödraskap utomlands har inneburit att en helt ny generation samkönade par haft möjlighet att bilda familj. Även för heteropar, som av olika anledningar inte kan skaffa barn, är surrogatmödraskap det sista alternativet att gemensamt bilda familj. Det kan vara par där mannen är infertil, eller kvinnan överlevt gynekologisk cancer, men där barnlängtan trots allt är fortsatt stark. 

Men för de här familjerna väntar stora juridiska utmaningar. Under tidsperioden från det att barnet anländer till Sverige fram till dess att föräldrarna blivit juridiska föräldrar är barnet enligt svensk lag rättslöst. Familjer svävar alltså i ett juridiskt limbo under lång tid innan de får tillgång till medborgarskap, föräldrapenning eller förskoleplats. Högsta domstolen har själva underkänt den svenska lagen redan 2019. 

Barns rättigheter får aldrig bli avhängiga en moralistisk debatt om hur de blir till. Som många medier visat är inte problemet surrogatmödraskapet i sig, utan bristen på ett tydligt och rättssäkert regelverk som skyddar alla inblandade. Därför behöver vi en tillåtande lagstiftning som underlättar för surrogatmödraskap i Sverige.

Lovisa Lanryd är välfärdsansvarig på Timbro och skriver att Sverige borde tillåta surrogatmödraskap för barnens skull.

Foto: Pressbild

Tyvärr har varken den tidigare S-regeringen eller den nuvarande borgerliga regeringen visat något intresse för frågan. Sverige prisar sig själv gång på gång för att vara en stat som ser till barnets bästa och vi slår oss ofta för bröstet när internationella mätningar visar att Sverige är bland världens mest HBTQI-vänliga länder.

Dokumentären tydliggör de luckor och den inkonsekvens som finns i svensk lagstiftning. Som det ser ut idag kan man inte få hjälp med surrogatmödraskap genom assisterad befruktning på klinik i Sverige. Det innebär i praktiken att det inte går för en svensk kvinna att bära någon annans barn. 

Däremot kan barnlösa vända sig till agenturer och betala för att få barn via surrogatmödrar utomlands. Den svenska lagstiftningen på området gör att ofrivilligt barnlösa, förutom att adoptera (Vilket inte alltid är möjligt för samkönade par på grund av många länders negativa syn på HBTQI-personer), inte har något annat val än att vända sig till agenturer där värdmödrarna finns i ett annat land. Även om det finns en syster, vän eller annan vänligt inställd kvinna i Sverige som gärna hade burit deras barn.

I grunden handlar frågan om surrogatmödraskap om kvinnans rätt att få bestämma över sin egen kropp. Det borde vara upp till kvinnan själv att besluta om hon vill bära någon annans barn eller inte. Det hjälper ingen att fastna i gamla dogmer. Surrogatmoderskap är en verklighet vi måste förhålla oss till.

Sverige är ett av fyra länder vars invånare deltar i flest värdgraviditeter utomlands per capita. Troligtvis för att vi i övrigt är ett progressivt land där det inte är skamfyllt att bilda familj som samkönade. Samtidigt saknas idag lagar och regleringar som är anpassade till verkligheten. Sverige borde följa efter flera andra västerländska demokratier och möjliggöra surrogatmödraskap på hemmaplan.