De senaste årtiondena har sett en spirande dryckesnäring i Sverige. Konsumenters intresse för lokal mat och dryck har lagt grunden för en dryckesrevolution där det jäser och pyser överallt i landet. Nu väntar en hel bransch ivrigt på ett beslut i frågan om att tillåta gårdsförsäljning. Samtidigt är det hög tid att låta logiken råda vad gäller en annan fråga inom alkoholområdet – den om vad som får säljas i en vanlig butik.

Utredningen om gårdsförsäljning av alkohol menar att detta bör vara möjligt under vissa specifika förhållanden, till exempel i samband med guidade turer, begränsningar i volym med mera. Så introducerad bedömer utredningen att mängden alkohol som säljs utanför Systembolaget blir marginell liksom denna alkohols möjliga negativa effekter på folkhälsan.

Utgångspunkten i alla resonemang kring just negativa effekter på folkhälsan torde förutom produkternas tillgänglighet handla om deras alkoholhalt. Systembolagets raison d’être handlar just om att begränsa tillgången till drycker med högre alkoholhalt. Så långt kan det förefalla logiskt. Men synar man regelverket i sömmarna rämnar denna bild. Vanliga mataffärer får sälja folköl med en alkoholstyrka upp till 3,5 procent. Samma affärer har dock inte tillåtelse att sälja andra alkoholhaltiga drycker, till exempel cider, med en alkoholstyrka över 2,25 procent. Här saknas all logik. Folkhälsa handlar det uppenbart inte om.

Många har nog lätt att göra sig en bild av ölande och skrålande män framför ett flak folköl från affären – ett bruk som folkhälsopolitiken sannolikt vill motverka men ändå beslutat att acceptera. Betydligt svårare är det att försöka framkalla en liknande sinnebild där drycken i stället utgörs av hantverksmässigt tillverkad cider. Det torde helt enkelt vara få som knäcker ett flak hantverkscider framför Tipsextra en lördagseftermiddag på ett sätt som skulle utgöra ett värre hot mot folkhälsan än vad folkölsflaksförtäringen redan gör.

Det är oklart för oss varför denna bristande logik i alkoholpolitiken alls föreligger. Kanske är det bara en kvarleva från en tid då i sammanhanget lågalkoholhaltiga drycker i Sverige först och främst – rentav nästan uteslutande – utgjordes av just öl. Den tiden är dock sedan länge förbi. Det pågår sedan ett drygt decennium en dryckesrevolution i Sverige där antalet dryckestillverkare runt om i landet mångdubblats gång på gång. Många sådana producenter är självklart ölbryggerier, men de senaste åren är framväxten av ciderproducenter också påtaglig.

I cider är det äppelmust som utgör råvaran/sockerkällan i motsats till öl där ju malt är basen för jäsningen. Man kan så klart också tänka sig att framställa en dryck där man blandar äppelmust och malt och jäser denna – en så kallad cyser. Eller använder päronmust för att göra perry. En annan lågalkoholhaltig dryck är den alkoläsk som framställs av etanol, smakämnen och vatten och dessvärre också marknadsförs under det missvisande namnet ”cider”. Förutom det uppenbart ologiska i att tillåta olika gränser för alkoholstyrkan hos drycker i vanliga butiker torde det därtill finnas en uppenbar gränsdragningsproblematik.

Var går egentligen gränsen för ett öl? Är det fermenterat av enbart malt eller kan man ha i låt säga 1 procent äppelmust också? Kan man tillsätta äppelmust till en färdig öl och ändå hävda att det är en öl? I stället för att försöka finna krystade svar på dessa frågor är det hög tid att göra det ända rimliga: tillåta försäljning av alla alkoholhaltiga drycker med en alkoholstyrka upp till 3,5 procent i dagligvaruhandeln.