Två forskare är statkr kritiska till dåvarande migrationsministerns uttalande om kvinnlig könsstympning.
I UNT (4/9) berättar hon att mellan 13 000 och 26 000 flickor riskerar att utsättas för könsstympning. Många som utsatts för könsstympning väljer att använda begreppet kvinnlig omskärelse eftersom de upplever att ordet könsstympning inte stämmer in på vad de utsatts för. Vi väljer att använda begreppet kvinnlig könsstympning eftersom det är det begrepp ministern använder.
Sverige var det första landet i världen att förbjuda könsstympning 1982 och lagen förbjuder även att utföra ingreppet utomlands om man är bosatt i Sverige. Sedan lagens införande finns inga dokumenterade fall där ett barn eller en kvinna har könsstympats i Sverige. Myndigheters försök till beräkningar är uppskattade siffror som bygger på data över förekomsten i hemländerna och tar inte hänsyn till kulturella förändringar eller några faktiska genitala undersökningar av individer. Forskning visar att könsstympning inte är ett socialt problem i Sverige och flickor med rötter i länder där könsstympning förekommer åtnjuter ett mycket gott skydd.
Trots detta har föräldrar blivit misstänkta för utförd könsstympning enbart utifrån deras etniska bakgrund. Ett känt fall är Uppsala-fallet, där en 11-årig flicka hämtades av polis i skolan för undersökning, som genomfördes utan att flickan hade någon vårdnadshavare närvarande. Flickan var inte var könsstympad och det som inte var ett övergrepp, blev ett övergrepp. Föräldrarna till flickan hade arbetat aktivt mot kvinnlig könsstympning, vilket de hela tiden var tydliga med och kommunen blev så småningom dömd för diskriminering.
Numera finns i Uppsala ett välfungerande team av barnläkare och gynekolog som hanterar orosanmälningar och den som undersöker barnet måste vara expert på underlivsanatomi och en fin balans mellan barnets bästa och diskrimineringslagen måste råda.
Att sedvänjan upphör efter migration visar också forskning från andra höginkomstländer och erfarenheten pekar på att mörkertalen är små, om de ens finns, samtidigt som anmälningsbenägenhet är hög. Kulturell förändring sker med migration och den främsta orsaken till den här förändringen ska tillskrivas de utpekade gruppernas informationsspridning i den egna gruppen, som kommer från östra Afrika. Detta är en solskenshistoria som ministern väljer att inte berätta om.
Enligt forskning sker en attitydförändring där omskärelsens betydelse för gruppen försvinner efter migration. Tyvärr är vår erfarenhet som expertvittne vid internationella rättegångar att oskyldiga föräldrar har dömts eftersom rättsväsendet agerat utifrån etnisk bakgrund i stället för intakt anatomi hos barnet.
Sedan lagen infördes har alla regeringar satsat medel regelbundet för förebyggande och upplysande insatser. Det preventiva arbetet och uppföljning av misstänkta fall är viktigt, men detta måste ske med varsamhet så att inte de flickor som man avser att skydda i stället far illa utan saklig grund. Ingen av dessa flickor är hjälpta av kraftiga överdrifter och en falsk världsbild. Kanske det till och med är så att risken ökar för det verkliga fåtalet flickor som skulle kunna drabbas om budskapet är att detta pågår i stor skala, som ministern sprider bilden av. Förmodligen skulle dessa flickor tryggas bättre om solskenshistorien spreds, eftersom deras anhöriga då skulle få veta att andra har upphört med sedvänjan.
Vi ber ministern om att visa ett intresse för vad satsningarna faktiskt lett till i praktiken. Vi finner det anmärkningsvärt att hon istället väljer att stigmatisera och polarisera en grupp som ofta utsätts för negativ särbehandling. Ministerns attityd riskerar därmed öka risken för att fler familjer utsätts för allvarlig diskriminering. Vi som möter de utpekade grupperna i vårt kliniska arbete har insikt i fördomarna många erfarit genom åren. Maria Malmer Stenergard hälsas välkommen igen till Uppsala för att då ta del av vetenskap och beprövad erfarenhet.