En god start i livet, värdighet för äldre och trygga patienter. Detta kräver breda politiska överenskommelser. Den 25 mars håller Sveriges Kommuner och Landsting valkongress för att bland annat välja ledamöter till en tillfällig beredning, "Välfärdens finansiering". Beredningens uppdrag är att hitta resurserna för morgondagens skola, sjukvård och äldreomsorg och som en av ledamöterna ser jag flera viktiga frågor som kräver svar.
Gradvis blir vi fler pensionärer, men färre som arbetar. Längre fram räcker inte resursomfördelningar, vårdval och besparingar genom medicinsk utveckling.
ESO-rapporten 2009 konstaterade att 150 ytterligare miljarder behövs i välfärden fram till 2030, och att höjda skatter inte kan lösa problemet. Om inget görs blir välfärdens kostnader till sist högre än befolkningens samlade inkomster. Inte ens en skattesats på 100 procent kommer att vara tillräcklig.
I dag försörjer 100 personer med arbete 70 andra. Om tio år beräknar SCB att dessa 100 i stället ska försörja 80 medinvånare.
Om ytterligare tio år beräknas Sveriges befolkning ha vuxit med 1,4 miljoner, varav bara en tredjedel är i arbetsför ålder. Vår starkast växande åldersgrupp är nämligen ålderspensionärer. Detta innebär att vi måste bli fler skattebetalare. Senare pensionering för de av oss som vill kan vi tillföra välfärden över 40 miljarder.
Vi behöver också riktigt god integration, så att fler invandrare kan hitta arbete och forma sina liv i Sverige.
Under de närmaste 20 åren ökar bristen på lärare, specialistsjuksköterskor och framför allt gymnasialt välfärdsutbildade. År 2035 beräknar SCB att det kommer att fattas 150 000 undersköterskor i sjukvård och äldreomsorg. Vi behöver därmed invandring och inte minst snabba vägar till arbetsmarknaden för nya svenskar. Av de 500 000 fler som är i arbetsför ålder om 20 år beräknas nämligen fyra av fem vara utrikes födda.
En hel del är gjort för att invandrare snabbare ska kunna ta del av arbetsmarknaden, men fortfarande finns mycket vi måste göra bättre. I dag förväntas sju personer på Socialstyrelsen årligen klara av att validera och värdera 2 000 utländska sjukvårdsutbildningar.
Det gör att det kan ta en utländsk läkare sju (!) år att få sin svenska legitimation. Sju år där vi samtidigt har läkarbrist.
Andra viktiga åtgärder är att ge bättre möjligheter att lära in svenskt fackspråk, till exempel medicinsk svenska eller omvårdnadssvenska. Landsting och kommuner bör även utforma olika typer av praktik och avlönad provtjänstgöring för att låta nyinflyttade medarbetare snabbare sätta sig in i svensk sjukvård, äldreomsorg och skola. Viktigast av allt är att våra nya grannar får bostad på orter där det även finns jobb, inte minst lärlingsjobb med låga trösklar in på arbetsmarknaden.
Det är inte bara arbetskraft och skatteunderlag som ger utmaningar framöver. Vi måste också organisera välfärden bättre.
Genom att lägga mindre kringjobb på välfärdens medarbetare kan vi spara deras tid till klokare arbetsuppgifter.
Betydligt mer sjukvård och utbildning behöver också samordnas nationellt. Smartare välfärd kan ge oss omkring 30 miljarder kronor.
Tyvärr kan det mycket väl hända att allt detta ändå inte tar oss ända fram. Vi kan tvingas till svåra prioriteringar: vilken sjukvård kan till exempel bekostas av oss gemensamt och vad måste var och en stå för själv? Enklare åderbråck och rosacea kan tydligare få stå tillbaka för cancer- och diabetesvård. Vi kan även behöva ställa tuffare krav på till exempel rökstopp eller viktnedgång inför vissa operationer för bättre resultat. Detta är svåra frågor, inte minst eftersom de kräver blocköverskridande överenskommelser i nära samråd med läkarkåren.
Välfärden hjälper oss med livets början, livets bräcklighet och livets slut. Den hjälpen behöver vi även om tjugo eller hundra år.
God sjukvård i morgon kräver politiskt konsensus i dag, och långsiktiga frågor kan inte lösas med kortsiktiga metoder. Därför är det dags att kavla upp ärmarna.
Lina Nordquist, oppositionsråd (FP)