De sitter på varsin gunga när jag hör dem, sparkar med fötterna i gruset och pratar lågmält. ”Din pappa är professor och har varit i Australien”, säger den ene. ”Min pappa har bara sin pizzeria.”
Det blir tyst.
”Vet ni”, säger jag, ”När vi vuxna jobbar betalar vi skatt – pengar till sådant som alla behöver göra tillsammans. Vi använder pengarna till att laga vägar, bygga skolor, och till poliser, lärare, sjuksköterskor och en del forskare. Utan företag som din pappas restaurang, Amal, skulle era fröknar inte få lön, och inte Lukas pappa heller.”
Jag tänker ofta på pojkarna i gungorna. Hur regeringen och lokala politiker ofta pratar om vart skatt tar vägen, men mer sällan om varifrån den kommer.
Vissa av oss drar in pengar till det gemensamma. Andra är sådana som behöver avlönas med just de pengarna för att kunna vårda, rädda, lära ut, bygga ett bättre land. Själv har jag tillhört de senare, först i statligt bolag, sedan som forskare, nu som förtroendevald. Båda sorter behövs. Därför är företags villkor oerhört viktiga.
I förskolan är alla vägar redan öppna. Där får man leka affär, där är pengar och fantastiska drömmar inget konstigt. Däremot behövs entreprenörskap i skolan, så att barn behåller nybyggaranda och företagsamhet i vuxen ålder, vågar ta steget, ringa banken, ta ansvar, kanske anställa andra.
Amals pappa öppnar sin restaurang på morgonen och stänger sent. Han gör inköp, räknar kvitton, betalar ut löner, bokför, betalar in moms och följer föreskrifter från Europaparlamentet, riksdagen, Folkhälsomyndigheten och miljöförvaltningen om fettavskiljare, ventilation, livsmedelshygien, alkohol och klädsel.
Det är betydligt krångligare att vara företagare än anställd. Tillväxtverket visar nu att regelkostnaderna för företag ökat med hela 4,4 miljarder kr, bara under 2017. Utvecklingen går i helt fel riktning.
Jag vill att vårt land ska få fler företag, och jag tror på liberal företagarpolitik. Företag ska ha all myndighetskontakt på ett ställe, slippa rapportera samma sak till flera ställen, slippa preliminärskatt. Onödig byråkrati ska inte blockera en dröm. Vår välfärd får fler företag och anställda och därmed mer pengar, om vi sänker bolagsskatt och arbetsgivaravgifter.
När företag växer skapas jobb. Det måste bli enklare att anställa, så att fler kan gå till jobbet och komma hem med en egen lön. Ett riskkapitalavdrag behövs för den som investerar i nya företag, och mer flexibel arbetsrätt så att småföretagare kan skapa jobb för andra. Jobb – en nyckel till frihet som förbättrar integrationen och ger en enklare väg till arbetsmarknaden för unga människor.
Digitalisering och onlineaffärer låter fler driva företag långt från stora städer, men det kräver att varor och människor kan ta sig dit och därifrån. Kilometerskatt är en ren straffskatt på företag i glesbygd.
Varje företag har en själ, rymmer någons förhoppningar. Restaurangen är Amals pappas femte barn, som för många företagare. Några har en kiosk eller ett läkemedelsföretag. Andra är investerare, barnmorskor, idrottare, författare, snickare, psykoterapeuter. Gemensamt är att de har F-skattsedel och inre motor, inte är anställda av någon annan, och att deras moms, skatter och avgifter rinner som vårbäckar in i det gemensamma som delas av oss alla.
Möjligheter ska prägla varje människas liv, vem hon än är, varifrån hon än kommer, hur hon än vill bidra. Fler företag och jobb i växande företag betyder frihet, livschanser och minskat utanförskap, men även finansiering av vår gemensamma välfärd. Så tack, Amals pappa – tack alla frisörer, revisorer, medtech-gurus och musiker. Tack, för att ni bygger vår välfärd.