I februari i år debatterades vad som nu allmänt kallas för Aronsson-affären i svenska massmedier – särskilt i detta debattforum. Lektor Inga-Lill Aronsson vid Institutionen för Arkiv, Bibliotek, Museer (ABM) vid Uppsala universitet hade under 2019 vid en paneldebatt, på uppmaning från en student, svarat på en fråga om hur informationssökningar kan göras efter historiska källor som inbegriper laddade och nedsättande termer. Aronsson använde ett så kallat ”N-ord” som exempel, vilket ledde till protester från fyra studenter som menade att Aronsson i egenskap av ”icke-rasifierad” inte hade rätt att uttala ordet då någon kunde ha blivit kränkt. Studenterna som hade anmält Aronsson uteblev på mötet som anordnades av ledningen för institutionen för ABM med universitetets likavillkorsspecialist, som genomförde en utredning vars slutsats var att Aronssons agerande var klandervärt. Hon fick under starka påtryckningar lova att aldrig upprepa sitt beteende.
Mot slutet av 2019 hamnade fallet i offentlighetens ljus. Utredningen blev hårt kritiserad, och undertecknade menade att universitetet var skyldig Aronsson en ursäkt, samt att det vore önskvärt om universitets värdegrundsexperter fokuserade mer kraft på hur organisationen bör förhålla sig till omfattande samarbeten med den kinesiska diktaturen istället för att trakassera lärare som sköter sitt jobb. Efter en längre debatt i frågan förklarade universitetsledningen (rektor, prorektor och en av tre vicerektorer) i februari , att Aronsson inte gjort fel. Detta ställningstagande är i ett större perspektiv mycket viktigt då den akademiska friheten, det fria kunskapssökandet, och ett öppet debattklimat behöver ett allt starkare försvar.
Terences Karran som forskar om högre utbildning vid Lincoln University i Storbritannien publicerade tillsammans med kolleger för ett par år sedan en jämförande studie som undersökt den akademiska friheten i 28 länder i Europa. Sverige placerar i bottenligan. Vid en föreläsning i Lund 2018 visade Karran att i Sverige i synnerhet så utövar forskare ett slags självcensur när de söker forskningsmedel som gör att de väljer bort forskningsfrågor som de anser vara angelägna. Just självcensur tycks emellertid vara växande problem då graden av demokrati i världen sjunker för fjortonde året i rad. I t.ex. USA där det fria ordet haft en synnerligen stark ställning under lång tid syns en liknande trend i den allmänna politiska debatten. Under kommunistskräckens och McCarthyismens värsta period angav 13 procent av amerikanerna att de var blivit allt mer rädda för att uttrycka sig fritt. Den forskning som bedrivs av James Gibson vid Washington University in S:t Louis visar att 2019 hade den andelen växt till 40 procent. I Sverige tycks ingen liknande undersökning ha fått anslag för att genomföras.
Dessa indikatorer vittnar om en komplex problematik och en viktig paradox. Å ena sidan möjliggör grundläggande liberala friheter att forskare, journalister och debattörer kan blottlägga orättvisor och förtryck på ett sätt som inte tidigare varit möjligt. Å andra sidan, väcks i dag alltfler krav på censur -- på att evenemang med kontroversiella talare ställs in, och på nedstängningar av debattfora. Det blir också allt vanligare med så kallad ”deplatforming” där sociala medier används för att koordinera drev i syfte att få tyst på misshagliga meningsmotståndare. Paradoxen är att det inte är sällan är just de som forskar om förtryck och orättvisor som också förespråkar olika former av censur.
För att frihet inte ska leda till sin motsats – så krävs det alltså tydliga ställningstaganden för att t.ex. akademiker som Inga-Lill Aronsson, som arbetar med att tillhandahålla de verktyg som möjliggör forskning om historiskt viktiga orättvisor, inte blir bakbundna av språkpoliser eller medarbetare som inte förstår att vissa grundläggande friheter är oumbärliga för ett universitet.
Trots debatterna och universitetsledningens explicit uttalande att Aronsson inte har begått något fel, så har hon inte fått någon upprättelse från sin egen institution. Vi har alltså å ena sidan en universitetsledning som menar att Aronsson inte har något att be om ursäkt för, och å andra sidan en institutionsledning som har tvingat fram ett löfte om att Aronsson inte ska upprepa sitt beteende, och som vägrar revidera sina ställningstaganden och be henne om ursäkt. Här tycks ärendet, trots försök från fackliga företrädare att medla, ha stannat. Aronsson hamnar i ett slags limbo där hon är frikänd och dömd samtidigt.
Saken handlar om en individ som under hela sin yrkeskarriär arbetat i universitetets tjänst och som under en längre tid behandlats illa. Men i ett större perspektiv handlar det om viktiga principer som står på spel – yttrandefrihet, lärofrihet och forskningsfrihet. Vi menar att Aronsson måste få upprättelse, och att ABM-ledningen bör ta sitt ansvar. Om ABM-ledningen vägrar att ge Aronsson en ursäkt så är det fullt möjligt för rektor att göra det och på så sätt ge Aronsson upprättelse och samtidigt förtydliga var Uppsala universitet står i frågan om akademisk frihet.