I februari i Ă„r debatterades vad som nu allmĂ€nt kallas för Aronsson-affĂ€ren i svenska massmedier â sĂ€rskilt i detta debattforum. Lektor Inga-Lill Aronsson vid Institutionen för Arkiv, Bibliotek, Museer (ABM) vid Uppsala universitet hade under 2019 vid en paneldebatt, pĂ„ uppmaning frĂ„n en student, svarat pĂ„ en frĂ„ga om hur informationssökningar kan göras efter historiska kĂ€llor som inbegriper laddade och nedsĂ€ttande termer. Aronsson anvĂ€nde ett sĂ„ kallat âN-ordâ som exempel, vilket ledde till protester frĂ„n fyra studenter som menade att Aronsson i egenskap av âicke-rasifieradâ inte hade rĂ€tt att uttala ordet dĂ„ nĂ„gon kunde ha blivit krĂ€nkt. Studenterna som hade anmĂ€lt Aronsson uteblev pĂ„ mötet som anordnades av ledningen för institutionen för ABM med universitetets likavillkorsspecialist, som genomförde en utredning vars slutsats var att Aronssons agerande var klandervĂ€rt. Hon fick under starka pĂ„tryckningar lova att aldrig upprepa sitt beteende.
Mot slutet av 2019 hamnade fallet i offentlighetens ljus. Utredningen blev hÄrt kritiserad, och undertecknade menade att universitetet var skyldig Aronsson en ursÀkt, samt att det vore önskvÀrt om universitets vÀrdegrundsexperter fokuserade mer kraft pÄ hur organisationen bör förhÄlla sig till omfattande samarbeten med den kinesiska diktaturen istÀllet för att trakassera lÀrare som sköter sitt jobb. Efter en lÀngre debatt i frÄgan förklarade universitetsledningen (rektor, prorektor och en av tre vicerektorer) i februari , att Aronsson inte gjort fel. Detta stÀllningstagande Àr i ett större perspektiv mycket viktigt dÄ den akademiska friheten, det fria kunskapssökandet, och ett öppet debattklimat behöver ett allt starkare försvar.
Terences Karran som forskar om högre utbildning vid Lincoln University i Storbritannien publicerade tillsammans med kolleger för ett par Är sedan en jÀmförande studie som undersökt den akademiska friheten i 28 lÀnder i Europa. Sverige placerar i bottenligan. Vid en förelÀsning i Lund 2018 visade Karran att i Sverige i synnerhet sÄ utövar forskare ett slags sjÀlvcensur nÀr de söker forskningsmedel som gör att de vÀljer bort forskningsfrÄgor som de anser vara angelÀgna. Just sjÀlvcensur tycks emellertid vara vÀxande problem dÄ graden av demokrati i vÀrlden sjunker för fjortonde Äret i rad. I t.ex. USA dÀr det fria ordet haft en synnerligen stark stÀllning under lÄng tid syns en liknande trend i den allmÀnna politiska debatten. Under kommunistskrÀckens och McCarthyismens vÀrsta period angav 13 procent av amerikanerna att de var blivit allt mer rÀdda för att uttrycka sig fritt. Den forskning som bedrivs av James Gibson vid Washington University in S:t Louis visar att 2019 hade den andelen vÀxt till 40 procent. I Sverige tycks ingen liknande undersökning ha fÄtt anslag för att genomföras.
Dessa indikatorer vittnar om en komplex problematik och en viktig paradox. Ă ena sidan möjliggör grundlĂ€ggande liberala friheter att forskare, journalister och debattörer kan blottlĂ€gga orĂ€ttvisor och förtryck pĂ„ ett sĂ€tt som inte tidigare varit möjligt. Ă andra sidan, vĂ€cks i dag alltfler krav pĂ„ censur -- pĂ„ att evenemang med kontroversiella talare stĂ€lls in, och pĂ„ nedstĂ€ngningar av debattfora. Det blir ocksĂ„ allt vanligare med sĂ„ kallad âdeplatformingâ dĂ€r sociala medier anvĂ€nds för att koordinera drev i syfte att fĂ„ tyst pĂ„ misshagliga meningsmotstĂ„ndare. Paradoxen Ă€r att det inte Ă€r sĂ€llan Ă€r just de som forskar om förtryck och orĂ€ttvisor som ocksĂ„ föresprĂ„kar olika former av censur.
För att frihet inte ska leda till sin motsats â sĂ„ krĂ€vs det alltsĂ„ tydliga stĂ€llningstaganden för att t.ex. akademiker som Inga-Lill Aronsson, som arbetar med att tillhandahĂ„lla de verktyg som möjliggör forskning om historiskt viktiga orĂ€ttvisor, inte blir bakbundna av sprĂ„kpoliser eller medarbetare som inte förstĂ„r att vissa grundlĂ€ggande friheter Ă€r oumbĂ€rliga för ett universitet.
Trots debatterna och universitetsledningens explicit uttalande att Aronsson inte har begÄtt nÄgot fel, sÄ har hon inte fÄtt nÄgon upprÀttelse frÄn sin egen institution. Vi har alltsÄ Ä ena sidan en universitetsledning som menar att Aronsson inte har nÄgot att be om ursÀkt för, och Ä andra sidan en institutionsledning som har tvingat fram ett löfte om att Aronsson inte ska upprepa sitt beteende, och som vÀgrar revidera sina stÀllningstaganden och be henne om ursÀkt. HÀr tycks Àrendet, trots försök frÄn fackliga företrÀdare att medla, ha stannat. Aronsson hamnar i ett slags limbo dÀr hon Àr frikÀnd och dömd samtidigt.
Saken handlar om en individ som under hela sin yrkeskarriĂ€r arbetat i universitetets tjĂ€nst och som under en lĂ€ngre tid behandlats illa. Men i ett större perspektiv handlar det om viktiga principer som stĂ„r pĂ„ spel â yttrandefrihet, lĂ€rofrihet och forskningsfrihet. Vi menar att Aronsson mĂ„ste fĂ„ upprĂ€ttelse, och att ABM-ledningen bör ta sitt ansvar. Om ABM-ledningen vĂ€grar att ge Aronsson en ursĂ€kt sĂ„ Ă€r det fullt möjligt för rektor att göra det och pĂ„ sĂ„ sĂ€tt ge Aronsson upprĂ€ttelse och samtidigt förtydliga var Uppsala universitet stĂ„r i frĂ„gan om akademisk frihet.