Varje år granskar världsfacket ITUC läget för de mänskliga rättigheterna på arbetsplatserna runt om i världen. I år ingår 148 länder i rapporten Global Rights Index, som präglas av våld och repressalier på historiska nivåer – fackligt aktiva har mördats i varje världsdel under 2021.
Att höja sin röst för att protestera mot orättvisor är i dag mycket riskabelt: antalet länder där arbetstagare utsätts för våld har på ett år stigit från 45 till 50. Det blir också vanligare att människor hindras från att gå med i facket – från 106 till 113 länder på ett år.
Enligt Global Rights Index tystas allt fler människor av brutala regimer. Pandemin i kombination med krig och konflikter gör att de mänskliga rättigheterna är under global attack – nära 70 procent av jordens befolkning lever i dag under auktoritärt styre.
Varje år utser ITUC de tio länder som är världens värsta för arbetstagarna, och på årets skamlista ligger Bangladesh, Belarus, Brasilien, Colombia, Egypten, Eswatini (Swaziland), Filippinerna, Guatemala, Myanmar och Turkiet.
Samtidigt får nio länder högsta betyg och till dem hör bland annat Norden och Sverige. Skillnaden mellan att hamna på värsta- och bästalistan handlar till stor del om att i de länder där fria och oberoende fackförbund står starka, där är också demokratin stark.
Det är först när människor kan försörja sig och påverka sina liv som vi tillsammans kan bygga en hoppfull, jämlik värld med klimaträttvisa. Och här har den globala fackföreningsrörelsen en avgörande roll.
Sverige har länge haft ett högt anseende internationellt och svenska fackförbund och Union to Union jobbar systematiskt tillsammans med fackförbund i låg- och medelinkomstländer för att skapa säkrare arbetsplatser, tryggare anställningar, bättre arbetsvillkor och en inkluderande klimatomställning, en Just Transition.
Vi vet att det är en mänsklig rättighet att öppet kunna redovisa sina åsikter. Ingen ska heller utsättas för våld eller dödas på grund av sitt fackliga engagemang. Men under de senaste åren har allt fler fackliga organisationer fått det allt svårare att verka fritt.
I Turkiet vittnar exempelvis fackligt aktiva lärare om systematiska förföljelser. Det kan räcka med att bara vara medlem i ett fackförbund för att bli stämplad som terrorist och därmed bli av med både jobbet och sina medborgerliga rättigheter.
Situationen i Turkiet, liksom i de andra länderna på fackens svarta lista, bekräftar behovet och vikten av enprocentsmålet och det svenska, fackliga biståndet.
För att Sverige ska kunna fortsätta att vara ett föregångsland i det internationella utvecklingssamarbetet måste regering och riksdag satsa på att stärka arbetet med mänskliga rättigheter i arbetslivet internationellt. Sveriges globala ansvar är en självklar framtidsfråga, som borde prägla retoriken och debatten i valrörelsen, eftersom klimatkrisen, matkrisen, jobbkrisen och den demokratiska krisen är just global.
Men än så länge har riksdagens partier varit alldeles för tysta. Sverige kan inte fortsätta att blunda för omvärlden. De partiledare som tror på biståndet och den internationella solidariteten måste kliva fram och visa väljarna var de står.
Årets val handlar inte bara om livet innanför Sveriges gränser. Det handlar om vårt globala ansvar för allas rätt till en rimligare värld och framtid, och därmed på lång sikt även ett tryggare Sverige.