Så här kan lärarutbildningen bli bättre, skriver Anna Olskog tillsammans med Adam Kedert.
Lärarutbildningen är ofta föremål för debatt och visst finns det saker som både kan och bör ifrågasättas och förbättras. Fokus i reportage och i artiklar om lärarutbildningen ligger ofta på problem med många avhopp och en utbildning som inte lockar tillräckligt med sökande. Det är problem som ska tas på allvar, men bilden måste nyanseras. Lärarutbildningen är nämligen betydligt mer populär än vad den utmålas som.
Antalet examinerade från lärarutbildningarna har stadigt ökat sedan 1970-talet. Även antalet behöriga förstahandssökande, det vill säga de som verkligen är intresserade av att bli lärare, har varit högt och i princip oförändrat under lång tid. Det förblir cirka 20 000 behöriga förstahandssökande per år som vill bli lärare.
Vad som hänt är att antalet utbildningsplatser successivt byggts ut. Det har därmed blivit enklare att bli antagen eftersom konkurrensen om platserna minskat. Faktum är att svenska lärosäten i dag examinerar fler lärare än någonsin – trots problemen med avhopp.
Många studenter med höga meritvärden från gymnasiet väljer faktiskt att gå lärarutbildningen. En uppfattning florerar om att dessa studenter väljer bort lärarutbildningen. Antagningsstatistiken visar dock att antalet antagna med 20,0 eller mer i meritvärde till lärarutbildningarna endast överträffas av civilingenjörs-, jurist- och läkarutbildningarna.
De allra flesta som söker och genomgår en lärarutbildning gör det för att de är genuint intresserade av yrket, sitt ämne och vill göra skillnad för Sveriges barn och elever. Lärarutbildningens attraktionskraft är alltså betydligt starkare än sitt rykte, samtidigt som de brister som finns måste rättas till.
För det första behöver behörighetskraven på sikt skärpas. De studenter som antas till lärarutbildningen måste ha förmåga att klara av den. Stegvis höjda behörighetskrav medför sannolikt att färre successivt kommer att antas, men det skulle minska avhoppen och höja kvaliteten i utbildningen. Vägen till ännu fler sökande måste i stället gå genom förbättring av läraryrkets villkor och status – inte låga behörighetskrav.
För det andra behövs ökad statlig styrning av ämneslärarutbildningens dimensionering för att öka specialiseringen mellan olika lärosäten och öka kvaliteten i utbildningen.
För det tredje behövs mer fokus på praktisk metodik och ämneskunskaper samt en förbättrad verksamhetsförlagd utbildning. Dessa faktorer är A och O för att förbereda nyexaminerade studenter för yrket.
Regeringen har tillsatt en lärarutbildningsutredning som ska redovisa sina slutsatser i november. Både Sveriges Lärare och Sveriges Lärarstudenter har haft en bra dialog med utredaren Peter Honeth och vi hoppas att hans förslag ska fånga upp de förändringar vi vill se.
Vad som inte ingår i utredningens mandat är frågan om ekonomiska resurser. Lärarutbildningens finansiering har minskat under många år, vilket Sveriges universitetslärare och forskare (SULF) belyser i sin färska rapport 30 år av underfinansiering - Hur systemfelet i resurstilldelningen sänker den högre utbildningen. Såväl nuvarande som föregående regering har valt att bortse från finansieringsproblemet.
Lärarutbildningen är mycket populär, men måste bli bättre.
Resursbristen lär starkt ha bidragit till att flera lärosäten som utbildar lärare fått kritik i Universitetskanslersämbetets utvärderingar, bland annat för att sakna tillräcklig ämnesdidaktisk kompetens. Det kräver pengar att rekrytera och behålla lärarutbildare med rätt kompetens, liksom att erbjuda mer lärarledd undervisningstid och god verksamhetsförlagd utbildning.
Om behörighetskraven skärps och antalet antagna lärarstudenter minskar finns ett gyllene tillfälle att öka finansieringen per student. Vi vill uppmana utbildningsminister Johan Pehrson att sluta blunda för lärarutbildningarnas otillräckliga finansiering. För det vore synd om regeringens i övrigt goda intentioner för lärarutbildningen stannade vid en halvmesyr.