Intresset för Sveriges koloniala förflutna har under de senaste 10-20 åren ökat väsentligt, manifesterat i bland andra Maria Ripenbergs Historiens vita fläckar, som behandlar Sveriges inblandning i slavhandeln och Herman Lindqvists Våra kolonier.
Vissa menar att vi i dag ska ta ansvar för vad Sverige gjorde på 1600-1800-talen. Det varken skall eller kan vi göra. Vårt ansvar i dag är att avslöja och blottlägga vår tidigare inblandning i den koloniala hanteringen och bevaka vad Sverige gör idag.
Vetenskapen har under de senaste ca 20 åren tagit sitt ansvar i en rad forskningsalster, vilket bland annat har resulterat i det senaste numret av Historisk Tidskrift, som omdömesgillt behandlar svensk kolonialism i Afrika och i norra Sverige.
Den svenska kolonialismen var ett misslyckande och blev aldrig omfattande. Vi blev snart utkonkurrerande av de stora koloniala imperierna. Men Sverige deltog i denna kolonialism, dels med enskilda personers bidrag och dels genom att utnyttja imperierna för att underhålla vår handel. Allmänt accepterades länge kolonialismen som ett civilisatoriskt projekt med Europa som förebild.
Men under mellankrigstiden började Sveriges inställning sakta förändras med vårt stöd för Etiopien mot Italiens aggressioner och kolonisering av landet. Efter andra världskriget utvecklades en utrikespolitik till stöd för avkoloniseringen av Afrika med start i Algeriet i slutet av 1950-talet.
Med Göran Persson bröts denna utveckling med en annan hållning gentemot Israel och USA. Oskyldiga personer deporterades på begäran av USA till Egypten där de torterades. Carl Bildt bidrog till förändringen med påståendet att Sverige skulle få mer att säga till om med sitt medlemskap i EU. Det blev tvärtom, åtminstone var gäller utrikespolitiken.
Det utrikespolitiska spelrum, som Undén och Palme skapat med vår alliansfrihet som grund, krossades och Sverige underordnades EU, som vad gäller nykolonialismen styrs av Frankrike. Vår handlingsfrihet begränsades väsentligt.
Denna utveckling illustreras klart med EU:s politik gentemot nordvästra Afrika. EU stöder med pengar, vapen och diplomati Marockos illegala ockupation av Västsahara. Frankrike är den drivande kraften och Sverige svansar efter.
Trots att riksdagen 2012 beslutade att Sverige skulle erkänna Västsaharas självständighet har UD inte vågat utmana Frankrike. Västsahara är Europas sista koloni i Afrika. Formellt är landet fortfarande en spansk koloni enligt FN och Marocko kan inte fortsätta sin ockupation utan EU:s stöd. Det betyder att Sverige genom sitt medlemskap i EU har blivit en kolonialmakt med sin medverkan i den franska nykolonialismen. Svenska skattemedel används för att ockupera Västsahara och möjliggöra Marockos och Frankrikes arbete att civilisera Afrika med tortyr, stöld, mord och fängelse med flera kriminella aktiviteter.
Sverige bör med utgångspunkt i Internationella domstolens och EU-domstolens domar till stöd för Västsaharas självständighet snarast erkänna suveränitet. Dessutom stödja befrielserörelsen Polisario, som vi en gång stödde befrielserörelserna i södra Afrika med miljarder.
Stöd för denna politik finns utbredd i Sverige. Det är bara moderaterna, som eventuellt skulle motsätta sig. Även näringslivet börjar dra örona åt sig. Atlas Copco har nyligen beslutat upphöra med sitt engagemang i Marockos verksamheter i Västsahara med hänvisning till EU-domstolens domar.