Var och varannan dag kan vi läsa i dagstidningarna om elkris och skenande elpriser. Expansiva orter, som Uppsala, lider särskilt av detta. Hur kunde Sverige hamna i denna besvärliga situation?
Vattenkraften utgjorde den huvudsakliga elkraftkällan fram till 1970-talet. Dåtidens framsynta politiker förstod att Sverige behövde mer stabil elkraft än vad vattenkraften kunde ge. Man satsade på kärnkraft. Från 1972 till 1985 startades 12 reaktorer samlade i fyra kärnkraftverk.
Det verkar finnas en tro i Sverige att det bara är vi som använder kärnkraft. Kärnkraft används i över 30 länder och över 400 reaktorer möjliggör att miljoner ton koldioxid mindre har nått vår atmosfär jämfört med fossil elproduktion.
Vid 1980-talets mitt hade Sverige ett fossilfritt, planerbart, reglerbart och stabilt elkraftsystem med större leveranskapacitet än vi har i dag. Hela landet hade ett balanserat system som byggde på vattenkraft i norr och kärnkraft i söder. Energimixen var hälften vattenkraft och hälften kärnkraft.
För att citera Percy Barnevik – framgångsrik industriman (sagt på 1990-talet): ”I Sverige har vi billig el, vi har ren el, vi har säker el, vi har kort sagt den elförsörjning alla andra länder skulle vilja ha. Och vårt huvudsakliga bekymmer verkar vara hur vi på kortast möjliga tid ska komma ur denna situation”.
Från millennieskiftet har svenska politiker med kärnkraftsfobi orsakat förtida nedstängning av över 4 000 MW effekt från kärnkraften (motsvarar 15 gånger Uppsalas elförbrukning). Det har skapat effektbrist och allvarlig obalans i kraftsystemet mellan norr och söder. Genom att initiera massiv utbyggnad av vindkraft i norra delen av landet har man ytterligare ökat på obalansen. Kapaciteten i transmissionsnätet är inte tillräcklig för att utjämna den.
För att motverka obalansen har Svenska kraftnät initierat utbyggnad av transmissionsnätets kapacitet från Mellannorrland till Mälarregionen från 7 300 MW till över 10 000 MW – projekt NordSyd – till en planerad kostnad av över 50 miljarder kronor. Leverans av den tillkommande effekten planeras kunna ske från 2033/2035. Den ökade kapaciteten från projekt NordSyd delas upp på fyra ”ben” till Uppsala, Västerås, Hallsberg och Karlstad. Det är inte känt hur stor del av den långsiktiga kapacitetsökningen som kan tillkomma Uppsala. Uppsala har i dag tillgång till 300 MW eleffekt och ytterligare 250 MW från och med 2024.
Sverige behöver mer el, på nationell nivå troligen över 100 procent mer än i dag. Produktion av fossilfritt stål, batterifabriker, ett dussintal serverhallar för globala IT-företag, elektrifiering av transportsektorn, expansion av tätorter och framställning av vätgas är några aktuella områden.
Vi måste återskapa ett elkraftsystem som är planerbart, reglerbart, stabilt, balanserat och som möjliggör konkurrensstärkande och stabila elpriser. De rödgröna politikerna måste förtränga sina kärnkraftsfobier och låta kompetens i stället för känslor styra det nödvändiga förändringsarbetet.
Måhända borde de svenska rödgröna politikerna besöka sina finska kollegor och undervisas i hur Finlands gröna politiker ser på kärnkraften. Där har de gröna redan varit delaktiga i besluten om ett kärnbränsleförvar helt efter svensk modell och att en tredje reaktor startas vid anläggningen Olkiluoto.
För Uppsalas del innebär närheten till Forsmark stora möjligheter. Vid planeringen av Forsmark fanns det planer på att bygga upp till åtta reaktorer där. I praktiken byggdes det tre. Ska det anläggas nya reaktorer är det lämpligt att förlägga dem vid befintliga kärnkraftverk. I Forsmark finns redan mark, kunskap och ett fungerande transmissionsnät på plats.
Ett lämpligt första steg kan vara att bygga en reaktor av tredje generationen som Olkiluoto 3 eller kluster av SMR (Small Modular Reactors). Det skulle kunna trygga Uppsalas elbehov för lång tid framåt.
Sverige måste återta rådigheten över sin elförsörjning.