Jag har arbetat med jordbruk sedan 1985. Jag utbildade mig för att stå stadigt när jag tog över gården tio år senare. Jag har varit med om ett totalreglerat jordbruk och ett jordbruk som verkade fritt på världsmarknaden för att sedan bli en del av EU:s jordbrukspolitik.
Regleringstiden från 70-talets början innebar att politiker och företrädare för jordbruket bestämde vad våra produkter skulle få kosta. Detta gjorde att drivna företagare producerade mer per hektar. Staten byggde upp kristidslager som byttes ut och fylldes på. Vi producerade det mesta av vad vi behövde i vårt jordbruk i Sverige. Svenska staten trodde inte att vi behövde dessa lager, då vi inte riskerade krig och det jordbrukspolitiska beslutet: "Omställning 90", kom då man ansåg att våra överskott var en belastning. Vi hade berg av smör, kött och fläsk, för att inte tala om spannmål. Vi fick betalt för att inte producera. Vi gick med i EU och vi var många bönder som trodde att jordbrukspolitiken skulle bli mer långsiktig än den tidigare varit i Sverige. Det förhandlades om riktigt bra villkor för oss lantbrukare från den borgerliga sidan som satt vid makten när vi ansökte om medlemskapet. Många bra villkor togs dock bort när Socialdemokraterna kom till makten
Då var vi inte rädda för att tappa produktion utan enbart oroliga för att få in smittor. Det blev dessvärre tvärtom då vi i EU inte konkurrerade på lika villkor. Vi fick strängare djurskyddslag, hårdare krav på växtskydd och lägre ersättningar från EU.
I dagsläget har vi ingen eller liten produktion av förnödenheter till vår växtodling. Utsädet förädlar vi fortfarande men det är snart det enda. Vi är beroende av världsmarknaden för elpriset trots att vi har överproduktion av el, vårt handelsgödsel tillverkas i Europa eller öststaterna med hjälp av gas från Ryssland. EU-länder kritiserade gasledningen och Ryssland ströp sin gasleverans till Europa varpå priset på handelsgödsel steg med flera hundra procent. Världspolitiken styr priserna på våra insatsvaror. Svensk reduktionsplikt gav ett rusande dieselpris.
Under mina 36 år har priserna på det jag producerar inte stigit i samma utsträckning som kostnaderna har ökat. Min önskan om att minska mitt fossilberoende har gjort att jag har investerat i förnyelsebar värme till jordbruk och bostäder och ny teknik för att minska övergödning. Jag har minskat överlappande när vi kör med maskiner för att spara bränsle och minska markpackningen. Vi har pressat, skalat av och rationaliserat vår produktion för att slimma kostnaderna. Nu har vi kommit till ett läge där det inte går att minska på annat sätt än att lägga ner vår produktion.
Deltidslantbrukare väljer i dag att lägga marken i träda, unga lantbrukare väljer att lägga ner. Man kan inte säga att en produktion är mer olönsam än en annan. Det är svårt att få ihop ekonomin på jordbruk i dag oavsett produktion.
Vissa har gjort en lyckad satsning och köpt insatsvaror innan de gick upp i pris men långt ifrån alla har klarat det. Marknaden är så osäker och man inte vet om grödan överlever vintern. Med rädsla för att göra fel, vilket många gjorde under torkan 2018, är många tveksamma till att kontraktera en osäker skörd till bra pris. Vi är primärproducenter vilket innebär att vi får betalt för vad som blir över när handeln och mellanleden tagit vad de behöver. Att förlita sig på stöd är inget vi bönder vill. Stöden kommer sällan till fullo eller i tid. Vi klarar oss däremot inte utan dem eftersom alla andra har dem.
En vän sa: “På vissa håll odlar man fast det inte är lönt, för det växer inte. Hos oss odlar man inte fastän det växer, för det är inte lönt.’” Det är så det är. Lägger vi ner vårt lantbruk är vi inte en fri nation längre, vi sitter fast i andra länders välvilja.”