Sverige är värd för flera stora forskningsanläggningar av internationell betydelse som ESS och Max IV i Lund. Dessa laboratorier har potential att bidra till ny kunskap för att möta vår tids största utmaningar inom klimat, hälsa och energiförsörjning. 

Svenska forskare är också djupt engagerade i flera internationella anläggningar som astronomiska teleskop vid ESO i Chile, högenergifysik vid CERN i Schweiz, neutronforskning vid ILL i Frankrike och kärnfysik vid FAIR i Tyskland.

Trots detta är det svenska forsknings- och innovationssamhället ingen stor aktör när det gäller design, uppbyggnad och utveckling av själva anläggningarna. 

Investeringar i forskning, utbildning och forskningsinfrastrukturer är helt nödvändigt för att stärka svensk konkurrenskraft och bidra till den gröna omställningen. Den kommande forskningspropositionen är därför ett utmärkt tillfälle att ta fram en strategi så att Sverige som helhet kan dra full nytta av och bidra till uppbyggnaden av forskningsinfrastrukturer. 

Vid Uppsala universitet finns FREIA-laboratoriet, där utrustning för ESS och CERN testats – men statliga resurser saknas för att effektivt driva verksamheten. I Sverige har den nationella forskningsanläggningen Max IV utvecklats ur Max-lab vid Lunds universitet. En utveckling som var starkt beroende av att några få eldsjälar kunde ta fram Max IV-konceptet trots minimala resurser.

Detta är processer vi inte kan förlita oss på kommer att upprepas av sig själva.

I stället befinner vi oss en situation där vi inte har skapat förutsättningar för forskning och utbildning så att Sverige fullt ut kan bidra till och dra nytta av utvecklingen av de stora forskningsanläggningarna. En viktig faktor är att våra forskningsfinansieringssystem inte är anpassade till de långa tidsramar och risker som måste hanteras. 

En grund till lösning ligger hos universiteten, i form av specialkompetenser, laboratorier och utvecklingsresurser. Det behövs därför ett system för samarbete och erfarenhetsutbyte mellan universiteteten och med andra nyckelaktörer. Det är inte upp till enskilda institutioner eller universitet att skapa ett sådant system utan det är ett gemensamt ansvar.

I Sverige finns aktörer, som RISE och Big Science Sweden, med fokus på användning av anläggningarna eller på industribaserad utveckling. Den utveckling och forskning vid universiteten, som skapar förutsättning för själva anläggningarna, ligger inte inom deras engagemang.

Internationellt är det ofta forskningsråden i länder som Frankrike, Italien, Storbritannien, Spanien och Tyskland som hanterar dessa frågor (CNRS, INFN, STFC, CIEMAT respektive Helmholtz). Detta innebär att dessa länder också är de starkaste vid uppbyggnaden av de europeiska anläggningarna, även för ESS i Sverige.  Här finns lärdomar att dra för vad som eventuellt skulle fungera i Sverige.

Vi vill att regeringen i den kommande forsknings- och innovationspropositionen föreslår:

1. Ett utvecklat system för samverkan. De svenska universiteten måste aktivt samarbeta, utveckla strategier och partnerskap för forskning relevant för utveckling av nationella och internationella forskningsinfrastrukturer. 
2. Anpassad forskningsfinansiering. Regeringen bör ompröva och anpassa finansieringen som tillhandahålls av de stora aktörerna inom forskning, inklusive Vetenskapsrådet, Vinnova, STINT, Formas och andra relevanta organisationer. Det är nödvändigt att säkerställa att finansieringen är långsiktig, kan hantera de speciella tidsramar och risker infrastrukturprojekt innebär och är anpassad till samverkan med de nationella och internationella forskningsanläggningarna. 
3. Integration av idéer från de internationella forskningsinstituten. Regeringen bör undersöka och identifiera vilka delar av verksamhet och organisation från internationella forskningsinstitut som kan integreras i det svenska forsknings- och finansieringssystemet. Syftet är att dra nytta av internationell erfarenhet för att stärka den svenska forskningen.

Dessa krav är avgörande för att säkerställa en framgångsrik och hållbar forsknings- och innovationsmiljö där Sverige drar nytta av utvecklingen av forskningsinfrastruktur vilket kommer möjliggöra banbrytande vetenskapliga upptäckter och teknologiska framsteg.