Sverige har bland världens högsta skatter på arbete. Samtidigt beräknas hundratusentals svenskar inte kunna försörja sig själva. För att knäcka utanförskapet behöver det bli mer lönsamt att gå från bidragsberoende till arbete, och Tidöavtalets löfte om sänkt skatt på arbete är ett avgörande steg mot detta.
Att de svenska skatterna på arbetsinkomster är höga lär för de allra flesta knappast komma som någon nyhet. Sverige har sedan länge ett av världens högsta skattetryck, och framför allt den höga beskattningen av arbetsinkomster sticker ut jämfört med liknande länder. Som bland annat Konjunkturinstitutet konstaterat är det inte bara våra höga marginalskatter som sticker ut från mängden: även den höga beskattningen av lägre inkomster sticker ut i en jämförelse med många liknande länder.
Beskattning av arbete är även statens enskilt viktigaste intäktskälla, och tillsammans utgör de direkta och indirekta skatterna på arbete nästan tre femtedelar av statens samlade skatteintäkter. Med andra ord är beskattningen av arbetsinkomster en grundläggande del i finansieringen av den offentliga välfärd vi har vant oss vid i Sverige. Att fler svenskar arbetar och betalar skatt är därför en förutsättning för att vi ska ha råd med den offentliga välfärden även i framtiden.
Det finns dock idag en alarmerande stor grupp människor i Sverige som inte klarar av att försörja sig själva. Hur stor den är exakt kan givetvis debatteras, men vilken analys man lutar sig mot rör det sig om flera hundratusentals i arbetsför ålder som inte försörjer sig själva.
Att en betydande del av befolkningen inte försörjer sig själva innebär inte enbart att vi får ett stort utanförskap, med alla de utmaningar det för med sig. Det innebär även att en stor grupp människor som genom att arbeta och betala skatt skulle finansiera välfärden istället blir en kostnad för densamma under sin arbetsföra ålder. Det är inte långsiktigt hållbart, och Sverige är i stort behov av reformer som stärker incitamenten att arbeta.
Ett betydande problem i detta är att det i dag är för liten skillnad mellan att gå på bidrag och att arbeta. För att minska utanförskapet måste skatten på arbete sänkas med fokus på låga och medelstora inkomster, så att den som väljer att ta ett arbete i stället för bidrag, och den som väljer att arbeta fler timmar, också får mer pengar kvar i plånboken varje månad. Sedan valet har Sverige numer en regering med siktet inställt på att göra just detta, och ett Tidöavtal som tydligt säger att skatten på låg- och medelinkomsttagares inkomster ska sänkas under mandatperioden.
Det kommer givetvis att krävas långt fler åtgärder än enbart skattesänkningar för att bryta det växande utanförskapet. Ett bidragstak, genom vilket det aldrig kan vara mer lönsamt att gå på bidrag än att arbeta, är ett sådant förslag. Krav på heltidssysselsättning för de som har försörjningsstöd är ett annat. Båda är dock kommande reformer från regeringen, som tillsammans med en sänkt beskattning av arbete, kommer göra det väsentligt mer attraktivt att gå från bidrag till arbete. På så sätt återupprättar vi arbetslinjen i Sverige.