En fullskalig rysk invasion rullar in över Ukraina. Rysslands president Vladimir Putin försöker med våld upprätta en ny ordning där den starkes rätt råder liksom ett nytt ryskt imperium på bekostnad av sina självständiga grannländer. Europas öde avgörs återigen med militärt våld.
Någon diplomatisk lösning på kort eller medellång sikt kan vi inte hoppas på. Även om en eventuell diplomatisk lösning skulle kunna stoppa Ryssland för stunden, kommer Putin snart med nya krav. Eventuella avtal kommer att brytas när det passar, på samma sätt som Ryssland bryter mot FN-stadgan, mot Parisstadgan, mot Minskprotokollen och mot Budapest memorandum, det avtal som Ryssland tillsammans med USA och Storbritannien ingick vid Sovjetunionens upplösning för att ge Ukraina säkerhetsgarantier mot att landet gav upp sina kärnvapen. Listan kan göras längre men poängen är att Ryssland väljer vilka avtal man tänker följa och vilka man struntar i. Dagens kris kan därför inte lösas med ännu ett avtal.
Vill vi i väst behålla vår suveränitet och en rättsstyrd värld återstår för världens demokratier att ta till det Putin förstår: den hårda maktens språk. Den säkerhetspolitiska verktygslådan är proppfull för den som har modet att använda den.
Det vi kan göra här och nu är att skicka allt Ukraina ber om och som vi har. Sverige kan och ska självklart bistå Ukraina med vapen och annat som hjälper dem att försvara sig, allt annat är dimridåer. Vi bör därtill självfallet stödja Ukraina symboliskt, diplomatiskt, politiskt, medicinskt, ekonomiskt, humanitärt och finansiellt. Ju mer, desto bättre. Ju tidigare, desto större chans att Ukraina lyckas hålla den ryska armén stången.
När nu hotet om sanktioner inte fått den avskräckningseffekt som vi hoppats på bör målet för sanktionerna i stället vara att göra den ryska krigsmaskinen bankrutt och att få till ett regimskifte i Kreml. Vi ska därför fortsätta att driva på för hårdast möjliga sanktioner och att stänga av alla ryska gas- och oljekranar till Europa och Rysslands finansiella möjligheter.
Nu är också tiden att trappa upp sanktionerna mot Belarus, av vilket inget mer än en rysk lydstat återstår. Även Belarus bör därför stängas av från SWIFT och den belarusiska oppositionen, ledd av Svjatlana Tsichanouskaja, bör bjudas in till att öppna intressekontor i Stockholm. Vi bör också utlysa Sverige en fristad för oppositionella och MR-försvarare som tvingats fly sina hemländer Belarus, Ryssland och Ukraina på grund av Putinregimen. Här kan vi använda ett fruset bistånd för att upprätta ett Östligt frihetsuniversitet i Uppsala. Sverige borde också, tillsammans med EU, öka suveränitetsstödet till Georgien och Moldavien, två andra sköra demokratier med oinbjuden rysk trupp på sitt territorium.
Den humanitära katastrof som kommer att följa i krigets kölvatten vet vi än så länge lite om men vi bör redan nu öronmärka några miljarder av biståndet till humanitärt stöd till Ukraina.
Men vi har också en vår hemläxa. Regeringen behöver ge i uppdrag åt relevanta myndigheter att finkamma landet efter rysk egendom och företag ägd av den ryska elit som driver detta krig och frysa alternativt konfiskera den. Regeringen bör också ge i uppdrag att finkamma Sverige efter ryska medborgare som är närstående till samma elit och dra in deras uppehållstillstånd och eventuella medborgarskap. Den lagstiftning som inte finns får helt enkelt skyndsamt tas fram. Det är nya tider nu.
Andra åtgärder för öka vår interna säkerhet är att städa upp i folkbokföringen. Vi behöver ta kontroll över vilka som finns i vårt land, och Säpo behöver vara en del av detta ur ett kontraspionageperspektiv. Det behövs också en fundamental reform av tillgängligheten till persondata. Svensk offentlighetsprincip ska inte genom sidor som Ratsit ge fienden allt de behöver för att kartlägga svenskar med samhällsviktiga funktioner.
Regeringen måste också omedelbart utvisa de med koppling till de ryska säkerhetstjänsterna på ryska ambassaden, då de utgör en direkt fara för landet. Vidare bör regeringen omedelbart öka anslagen till SÄPO, som i år har larmat om den höga underrättelseaktiviteten i Sverige. Det är nu dags att på allvar störa ut den. Detta utöver en historiskt stor upprustning av totalförsvaret som inte kan låta vänta på sig. Tyskland beslöt under söndagen att nå 2 procent av BNP och lägga 100 miljarder euro i en engångssatsning. Sverige kan göra likadant.
Vårt stöd till Ukraina är inte välgörenhet; det är i vårt nationella intresse. Samma gäller för att ta kontrollen över vår inre och yttre säkerhet efter att i decennier av negligens. Det är sent, men ännu inte för sent.