1991 hade de etablerade partierna på riksplanet (S, M, SD, KD, C, V, L och MP) enligt direkta eller indirekta uppgifter från respektive parti, ungefär 625 000 medlemmar. Motsvarande siffra år 2022 var knappt 271 000. Alltså mer än en halvering på cirka 30 år. Samtidigt växer befolkningen. En sådan negativ utveckling av rekryteringsbasen för framtida kvalificerade och ansvariga politiker borde rimligen ge de ansvariga på partikanslierna kalla fötter.
De flesta som läst George Orwells klassiska bok 1984 har säkert reflekterat över den framtidsvision som beskrivs där. Ett kontrollsamhälle som upprätthålls genom bland annat ständig övervakning, manipulering av det förgångna och ett nyspråk som innebär att krig är fred, frihet är slaveri och okunnighet är styrka. Här finns tankepolisen som avlyssnar allt och registrerar varje individs rörelse. Individen underordnas på så sätt alltid det allsmäktiga Partiet i den totalitära staten.
Är det ett sådant samhälle vi vill ha? Hur lång tid är det kvar innan vi kommer dit? Är vi redan på god väg med visitationszoner, övervakningskameror och angiveri? Vilka bär ansvaret för den utveckling vi har framför oss, medborgarna själva eller de politiker på riks-, region- och lokal nivå som röstats fram som våra representanter?
När allt fler lokala protestgrupper bildas allt oftare borde det ses som en indikation på att för lite analytisk möda läggs ner från de etablerade partiernas sida, framför allt mellan valåren, på att förnya och utöka medlemskåren. Ett samhällspolitiskt intresse som behöver tas tillvara av de etablerade partierna finns ju uppenbarligen bland medborgarna.
Det är inga små och enkla frågor kommande generationer har att brottas med. Allt ifrån stadsbyggnad till klimatkris och artificiell intelligens. Detta kräver politiker som visar sann respekt för medborgarnas vilja och är fri från opportunistisk och populistisk retorik med dubbla agendor och brutna vallöften. Livserfarna, kunniga människor med solidaritet med medborgarna snarare än den egna karriären. Var finns de? Går de att hitta bland de som redan gjort en yrkeskarriär? Eller handlar det om ett systemfel som behöver rättas till?
Samtidigt frågar man sig hur de traditionella partierna möter nya presumtiva medlemmar. Hälsas de välkomna med varm hand, högt i tak och mod att möta och ta till sig nya tankar från dem? Eller kan det vara frånvaron av det sistnämnda som är orsaken till att det bildas allt fler lokala enfrågepartier grundat på missnöje?
Lösningen på att nå en stabil politisk majoritet och ge kontinuitet i samhällsutvecklingen på exempelvis lokal nivå, kan knappast vara att fler partier bildas som nätt och jämt klarar den kommunala tvåprocentsspärren. Det visar ju de märkliga och absurda turerna i Uppsalas senaste kommunalval med all önskvärd tydlighet.
Något är rimligen principiellt fel när det behövs såväl trixande med antal kommunstyrelseplatser som hemliga avtal för att få någon form av majoritet och kunna fatta övergripande kommunala beslut.
Hur ska ekvationen med minskat medlemsantal och fler komplicerade problem att hantera få sin lösning? Det är inget trevligt scenario om lösningen består i dels allt färre andel kompetenta politiska beslutsfattare, som i värsta fall tappar den långsiktiga kompassen, dels i att kortsiktiga populistiska eller opportunistiska framgångar fortsätter vara viktigare än moral och etik.
Det är hög tid för de etablerade partierna att intensifiera arbetet med att rekrytera nya kompetenta medlemmar som ser verkligheten ur medborgarnas perspektiv före egna kortsiktiga populistiska och opportunistiska politiska vinster. Att internutbilda ansvariga politiker till att vilja förena istället för polarisera lika väl som att tjäna istället för att begränsa medborgarna borde vara en självklarhet.
Med de små stegens strategi kan färden annars riskera att fortsätta mot ett samhälle, än mer likt det som beskrivs i Orwells framtidsvision. Är det ett samhälle värdigt våra barn och barnbarn?