Just nu hörs många dysterkvistar, inte minst från arbetsgivarhåll, om att det går utför för svensk ekonomi och svensk industri. Svenskt Näringslivs drar slutsatsen att löneökningstakten därför måste växlas ner i den kommande avtalsrörelsen. Men är det en rimlig slutsats? Nej, anser vi, av två skäl.
Det ena skälet är att svensk industri faktiskt står stark. Det andra skälet är att kortsiktiga konjunktursvängningar inte bör påverka den långsiktiga löneutvecklingen.
Låt oss utveckla dessa två argument.
Just hur det går för svensk industri är viktigt, eftersom industrin sätter lönemärket för hela den svenska arbetsmarknaden. Svensk industri har utvecklats starkt i flera år. Det gäller även under 2019 och svensk industri har i år gått emot den globala konjunkturströmmen. Trots ökad konjunkturoro i omvärlden är svensk export i år det stora dragloket för den svenska ekonomiska tillväxten.
Att tillväxttakten växlar ner i år beror på hemkokta faktorer – framför allt kraftigt minskat bostadsbyggande.
Enligt Unionens fackklubbar ute på industriföretagen kommer orderingången gå ner något under det kommande halvåret, från ett väldigt starkt efterfrågeläge. Företagens lönsamhet väntas dock fortsätta att vara hög. Enligt våra klubbar planerar många företag att öka sina investeringar ibland annat forskning och utveckling det kommande halvåret. Sammantaget blir bilden att industrin står stark och kan fortsätta rusta för framtiden. Här i Uppsala län finns också många industriföretag som inte påverkas så mycket av den globala konjunkturen, som läkemedelsföretagen.
Unionens fackklubbar på företagen inom läkemedelsindustrin tror på fortsatt tillväxt för det egna företaget under 2020.
Som företrädare för Unionen, Sveriges största fackförbund, anser vi att det är orimligt att enligt lite svagare orderingång och produktionsutveckling den närmsta tiden i vissa delar av industrin ska få styra svenska löneökningar kommande år. Det skulle innebära att slumpen får styra löneökningstakten i svensk ekonomi. Med den logiken blir löneökningarna höga när avtalsförhandlingarna råkar ske under en högkonjunktur, och låga när förhandlingarna sker i ett lite svagare konjunkturläge.
Inte heller har vi någonsin hört arbetsgivarna hänvisa till konjunkturläget när det är goda tider.
Företagens långsiktiga förmåga att betala högre löner påverkas framför allt av annat än konjunkturläget, som hur produktiviteten i företaget utvecklas och hur svenska företag står sig i den internationella konkurrensen. Vår bild är att svensk industris konkurrenskraft har stärkts de senaste åren. Industrins produktion har ökat kraftigt och produktiviteten har utvecklats bättre än för industrin i viktiga konkurrentländer. Svensk export har hållit de globala marknadsandelarna i linje med andra västländer, företagen har gjort rekordinvesteringar och industrin har gjort stora vinster.
Vi ser inget som tyder på försämrad konkurrenskraft och behov av en nedväxling av löneökningarna.
Försvagningen av den svenska valutan har spelat en viss roll för industrins positiva utveckling de senaste åren, men är inte alls hela förklaringen till framgångarna. Grunden till den goda utvecklingen har varit att företagen haft konkurrenskraftiga och innovativa produkter och tjänster.
Många svenska företag går just nu för högtryck. Det gäller inte minst här i Uppsala län.
Ett något lugnare produktionsläge är därför inget konstigt. Unionens konjunkturprognos visar att svensk ekonomi förväntas växa med 1,4 procent i år och med 1,2 procent år 2020. Svensk industri går in i denna lite svagare konjunkturfas med goda förutsättningar. Kapacitetsutnyttjandet är högt, lönsamheten ofta god och de finansiella positionerna starka.
Det drar ihop sig till 2020-års avtalsrörelse. Arbetsgivarna kommer att fortsätta pumpa ut sitt budskap – att löneökningarna måste ner. Vi uppmanar alla att granska deras argument noga i sömmarna.