Sveriges självförsörjningsgrad på lammkött är i dag 30 procent, när den skulle kunna ha varit 100 procent med rätt förutsättningar. I dag när oron i världen ökar och alla länder behöver öka sin krisberedskap och öka sin självförsörjningsgrad, saknar Sverige handlingskraft att förverkliga sin livsmedelsstrategi.
Enda vägen framåt är att demokratiska fattade beslut i riksdagen efterlevs. Ansvariga politiker och relevanta myndigheter måste vidta åtgärder med tydliga mål i regleringsbrev där handlingsplaner upprättas som möjliggör en ökad självförsörjningsgrad på lammkött till minst 80 procent. Det måste också säkerställas att tamdjurshållning inte påtagligt försvåras och att socioekonomisk hänsyn ska tas. Samtidigt som rovdjursförvaltningen ska leda till en gynnsam bevarandestatus ska den också̊ främja samexistens mellan människor och rovdjur, samt förebygga och begränsa rovdjursangrepp där staten skall ta full kostnadstäckning för förebyggande åtgärder för statens vilt mot tamdjurshållning. I dag har rovdjurförvaltingen havererat. Nu är det bråttom. Här krävs nära samverkan med berörda parter.
I dag minskar fårföretagare i till exempel Uppsala län med en oroande takt – ned omkring 20 procent på 6 år. Djurägaren får ta ett alldeles för stort ansvar för att skydda sina djur mot statens vilt, som blir extra kostsamt med förebyggande åtgärder som inte hjälper långsiktigt mot oro och stress över sina djur. Glädjen med omsorgen om djuren byts ut mot daglig oro för hela familjen, att ständigt försöka förbereda sig på att hitta döda skadade djur i hagen eller saknad av djur. Det gör det arbetsmiljömässigt omöjligt att bedriva fårproduktion i många delar av Sverige. Det är en stor orsak till att ansvarsfulla får ägare ger upp och minskar ner sin besättning eller slutar när de inte längre kan skydda sina djur mot fysisk och psykiskt lidande från rovdjuren.
Att antalet får minskar har påtagligt försvårat möjligheten att få tag i livdjur för att kunna minska inavel. Många djurbesättningar inom lantrasfåren och produktionsfåren har redan slagits ut och viktigt avelsmaterial har gått förlorat för all framtid.
Sverige har skrivit under konventionen om biologisk mångfald vilket gör Sverige skyldigt att bevara lantraserna. Jordbruksverket har tillsammans med 19 lantrasföreningar det uppdraget. Våra svenska lantraser har unika egenskaper som präglats under ett helt annat jordbrukssystem där de var viktigt med större variation i sin arvsmassa. Fåren skulle hålla människan varm genom sin unika ull. Skinnen kunde användas till många områden och köttet minskade risken för svält. Djuren betade också mark som inte gick att odla.
Många av våra lantraser är speciellt anpassade för vårt klimat och har den unika förmågan att komma upp i god avkastning på magert foder. De är duktiga på att ta hand om sin avkomma, är sunda och håller sig ofta friska långt upp i åren. Helt enkelt för att i vårt gamla kultursamhälle med självhushållande jordbruk var dessa egenskaper viktiga.
Lantraserna, men även övriga fårraser, är en del av vår kulturhistoria. Som nu är hotad när man inte längre kan beta kulturmark och skogsnära beten för markerna är svåra att stängsla in för att hålla rovdjuren utanför.
Nu har den nya rovdjurspolitiken tyvärr havererat i sin iver att inte se helheten och konsekvenserna. Alla behöver öppna sina ögon och se vad som håller på att hända i vårt kulturlandskap och våga agera. Lammen tystnar. Svensk fårnäring är hotad. Antalet uppfödda lamm minskar.