Verkligheten är att vi i nuläget har ett överskott av elenergi i norra Sverige när det blåser och det är plusgrader ute. Vi har i det närmaste investeringsstopp för verksamheter som ökar elenergiförbrukningen i södra Sverige, samtidigt som vi för att klara förbrukningstoppar måste importera kolkraft från Danmark.
Hur har vi hamnat i den här situationen?
Vi har på kort tid mitt i vintern lagt ner två fungerande kärnkraftsreaktorer i Ringhals, vilket nu en midvintermånad skapat underskott på elenergi i södra Sverige. Smutsig fossilenergi har ersatt den mest fossilfria energin.
Vi har låtit tyska investerare investera i vindkraft i Norrland till lokalbefolkningens och rennäringens förtret. Miljöpolitikerna vill lösa obalansen mellan norr och söder med att låta Svenska Kraftnät för skattebetalarnas pengar bygga ut elenergiöverföringen från norr till söder. Tyska investerare skulle med detta kunna få bra avkastning på investerat kapital.
Löser en utökad överföring problemet? Troligen inte. Att bygga ett nytt kraftnät från norr till söder tar mycket lång tid med de juridiska processer som uppstår om markanvändning och tillkommande tekniska problem. Som varnande exempel har vi Sydvästlänken som beslutades 2005 i och med nedläggningen av Barsebäcks kärnkraftverk. Sydvästlänken har nu 2021 ännu ej tagits i drift. Sydvästlänken skulle med en 43 mil lång överföring transportera elenergi från Mellansverige till södra landsändan. Sydvästlänken har kostat oss skattebetalare 7,3 miljarder kronor. Det skulle troligen gå fortare att bygga två nya kärnkraftsreaktorer i Ringhals även om det också är en process som tar lång tid, än att bygga 100-talet mil överföring från norr till söder.
När norr till söder-överföringen eventuellt är klar finns troligen inget överskott i norr. Pågående och planerade investeringar i norr i form av energikrävande serverhallar och batterifabriker kommer att förbruka det överskott som finns i dag. Elektrifiering av transportsektorn samt LKAB:s, SSAB:s och Vattenfalls Hybritprojekt, där man med vätgas från spjälkat vatten skall framställa fossilfritt järn, beräknas behöva 50 TWh elenergi elle en ökning med en tredjedel av vad Sverige i dag förbrukar eller mer än vad våra sex kvarvarande kärnkraftsreaktorer producerar.
Hur tillför vi mera elenergi till södra Sverige?
Fossilfritt Sverige vill se en satsning på vätgas. Fossilfri vätgas tillverkad genom att spjälka vatten är mycket energikrävande. För att få en fossilfri vätgasproduktion lönsam krävs ett negativt pris på elenergi. Detta händer förvisso ibland då vindkraften producerar lokalt mer än vad som förbrukas. I dag produceras av ekonomiska skäl 96 procent av världens vätgas från naturgas, vilket inte alls möter kriteriet fossilfrihet.
En rapport 2020 från Hydrogen Council räknar med att kostnaden i dag för att producera 1 kilo fossilfri vätgas är cirka 50 euro (500 SEK) och prognostiserar att kostnaden år 2030 har halverats.
För att framställa 1 kilo fossilfri vätgas beräknas åtgå 50 kWh. 1 kilo vätgas innehåller 30 kWh energi. Vätgas är ungefär tre gånger så energirik som bensin. Så skulle vi tanka vätgas för att driva dagens bilar med konverterade förbränningsmotorer skulle vi bara behöva tanka 1/3 del så mycket flytande väte. Bensin har specifikvikt 0,75 kilo per liter.
I stället för att betala 15 kr för en liter bensin skulle vi behöva betala 125 kronor för 0,25 kilo flytande vätgas (före de skatter som staten vill ha för drivmedel). Det betyder att vi inte kan nyttja dagens bilpark konverterad till vätgas.
Bränsleceller, är det lösningen? Om vi räknar med att producera fossilfri vätgas genom att spjälka vatten med elenergi har vi en förlust på cirka 40 procent av energiinnehållet. Bilar drivna med bränsleceller som producerar el för framdrivning med elmotorer har en effektivitet på cirka 50 procent. I stället för att driva bilen direkt med el har vi omvandlingsförluster på 60- 70 procent. Dessutom är inte bränslecellerna gratis varför en bränslecellsbil i dag kostar lika mycket som en elbil med stort batteri. Kostnaden för drift av en bränslecellsbil beräknas i dag till 9 kr per mil att jämföra med en elbil med batteri, cirka 2 kronor per mil. Skillnad i driftskostnad speglar de energiförluster som uppstår att gå från el till väte till el för framdrivning.
Min slutsats är att vätgas som storskalig energibärare kommer att vara mycket mycket för dyrt. Vätgas kommer att vara en nischprodukt för mycket specifik användning till exempel för långa lastbilstransporter, flyg och kanske som reduktionsmedel vid speciell metallframställning.
Problemet kvarstår alltså: Hur försörjer vi södra halvan av Sverige kostnadseffektivt med energi? Tvingas vi på grund av dålig planering att importera mera kol och gaskraft.