Sällan har en högskolepolitisk debatt engagerat så många som debatten om lektor Inga-Lill Aronssons kontroversiella uttalande av n-ordet. Ivriga debattörer har turats om att argumentera sig rödkindade om akademisk frihet och universitetets arbete med vilka villkor. En röst som däremot lyst med sin frånvaro på debattsidor och i radioinslag är de som egentligen står i centrum för den uppkomna debatten; studenterna. I den här artikeln vill jag, i egenskap av student vid universitetet men utan att göra anspråk på att företräda alla studenter, ge min syn på den debatt som har förts.
I tisdags hölls ett rektorsseminarium med anledning av den uppkomna debatten, där jag i egenskap av student gav min syn på ämnet och den diskussion som förts. Att seminariet var mycket välbesökt talar med all önskvärd tydlighet för vikten av att ämnet yttrandefrihet inom akademin tas upp för diskussion. Hur ska man hantera obekväma ord och ämnen i en undervisningssituation? Är det skillnad mellan det skrivna ordet och det talade ordet? Och hur ska man se på, och hantera, anmälningar från studenter? I egenskap av student vid Uppsala universitet välkomnar jag både diskussionen och de konstruktiva inlägg som gjordes i debatten både av paneldeltagare och åhörare.
Att någon upplever sig kränkt innebär inte alltid att en kränkning objektivt sett har skett. Studenten har inte alltid rätt. Men det är viktigt att skilja på rätten att göra en anmälan, och sättet på vilket denna hanteras av universitetet. En viktig del av lika villkors-arbetet är att göra studenter medvetna om vilka rättigheter man som student har att påtala brister. Tyvärr har den mediala behandlingen av Inga-Lill Aronsson-fallet kommit att i inte obetydlig utsträckning handla både om innehållet i den anmälan som gjordes, och det faktum att studenterna valde att inte delta i det möte som institutionsledningen bjöd in till.
Självfallet ska även detta, inom sakliga gränser, kunna diskuteras. Jag befarar dock att det oproportionerliga fokuset på, och kritiken av, studenternas agerande i det enskilda fallet riskerar att göra studenter rädda för att i framtiden påtala brister. En sådan risk är inte bara allvarlig ur lika villkors-perspektiv, utan också för universitetets trygghetsarbete i stort. Att studenter känner sig trygga med att anmäla kränkningar är inte att odla en angiverikultur. Det är olyckligt att denna åsikt har kommit till uttryck i debatten.
Ett annat ämne som varit föremål för diskussion är risken för statlig normstyrning av universitetens verksamhet. Som jag även lyfte under tisdagens seminarium anser jag att detta är en viktig diskussion att föra, något som även föredömligt har gjorts av Widmalm med flera. (Unt 28/2). Utbildningens frihet finns inte reglerad i regeringsformen – tvärtom är svensk högre utbildning föremål för omfattande statlig detaljstyrning om man jämför med andra jämförbara länder. Detta är en problematik som jag som student självfallet också ser allvarligt på. Men även här riskerar diskussionen att glida i en mindre konstruktiv riktning. Jag upplever att man alltför snart drar på höga växlar och pratar i termer av att yttrandefriheten är hotad, när det som i själva verket har hänt i det omdiskuterade fallet är att universitetet har hanterat ett ärende helt i linje med de riktlinjer som åligger universitetet att ha enligt bland annat diskrimineringslagen.
Det finns ingen grundläggande motsättning mellan att utnyttja sin yttrandefrihet och att uttrycka sig på ett sätt som är lämpligt sett till kontext, syfte och situation. Yttrandefriheten för statligt anställda är tack vare det grundlagsstadgade skyddet för yttrande- och meddelandefrihet mycket långtgående. Men att man har rätt att säga något innebär inte alltid att det är lämpligt att säga detsamma. Slutsatsen av tisdagens seminarium – i den mån en sådan kan dras – är att institutioner, lärarlag och akademiska chefer behöver fler diskussioner om och stöd i hur man kan navigera i den gråzon som uppkommer i gränslandet mellan vad man har rätt att säga, och vad som är lämpligt att säga. I det samtalet medverkar jag gärna, i egenskap av student och anhängare av det fria ordet inom akademin.