I februari 2023 avslutade jag min tjänst inom psykiatrin och har sedan dess haft möjlighet att jämföra förutsättningarna med min nuvarande tjänst inom Kriminalvården. Jämförelsen visar att psykiatrin har en del att lära av Kriminalvården.
Min viktigaste uppgift inom psykiatrin var suicidprevention. I början fanns ingen manual eller metod för hur detta skulle utföras och jag kände mig vilsen. Detta ledde till att jag fick gå en internutbildning i dialektisk beteendeterapi. Utan denna utbildning hade jag varit helt utan verktyg att möta patienternas lidande. Denna utbildning är dock inget som ingår i ordinarie verksamhet. Under mina sex år inom psykiatrin har jag inte fått någon ytterligare vidareutbildning eller kompetensutveckling utöver enstaka föreläsningar. Mina arbetsuppgifter har inte förändrats och det finns ingen möjlighet till utveckling inom ramen för tjänsten. Detta är anledningen till att jag valde att sluta.
En person som befinner sig i en suicidal kris är skör och mår mycket dåligt. Inom psykiatrin förväntas medarbetare kunna bemöta dessa personer utan vidareutbildning. På senare tid har man dock tagit fram en manual i suicidprevention och en kortare utbildning, vilket är ett steg i rätt riktning men långt ifrån tillräckligt. Det finns ingen insyn i eller kontroll av dessa samtalskontakter. Patienterna blir därmed utlämnade till en godtycklig organisation där det inte finns någon kvalitetskontroll av den suicidpreventiva insatsen.
2021 kom jag och min kollega in på grundläggande psykoterapiutbildning via universitet. Utbildningen är kostnadsfri för arbetsgivaren förutom 10 procent av arbetstiden. Vi fick nej till att utbilda oss på arbetstid. Samtidigt fick vi veta att ledningen skulle bekosta motsvarande utbildning i privat regi för chefer som inte arbetar med behandlande arbetsuppgifter. Man hade tilldelats en summa pengar att satsa på kompetensutveckling. Denna summa hade man valt att investera på detta sätt. Andra medarbetare som ville vidareutbilda sig fick göra det på sin fritid. När jag ifrågasatte detta fick jag till svar att man inte kan lämna ut uppgifter om hur man gjort denna prioritering.
Kontrasten blev stor när jag kom till Kriminalvården. För att få arbeta med behandling måste man gå en sju veckor lång utbildning på heltid och därefter filma sina klientmöten och visa för en handledare. Denna handledare beslutar så småningom om man blir certifierad och får bedriva behandling (så kallade program) på egen hand. Hela processen till att få arbeta självständigt kan ta upp till ett år. På vägen dit finns många hållplatser där man kan bli tvungen att kliva av om man inte utför sina arbetsuppgifter med tillräckligt hög kvalitet. Kvalitetssäkringen och insynen är inbyggd i organisationen och det finns ingen möjlighet att kringgå detta.
Hur kan det vara så stor skillnad mellan vården av suicidnära personer och personer som begått brott? Ett svar är förstås de ekonomiska förutsättningarna. Ekonomin förklarar dock inte hur man kan bekosta psykoterapiutbildningar för chefer samtidigt som andra medarbetare inte får någon vidareutbildning. Detta gäller inte bara mig och min kollega utan är ett generellt problem. Hur det ser ut inom övriga Akademiska vet jag inte men utifrån vad som rapporterats i media gissar jag att det är en liknande situation.
Jag skriver detta för att jag ser att psykiatrin och Akademiska sjukhuset har strukturella problem som inte handlar om enskilda chefer eller medarbetare och deras beslut. Hur ska man kunna rekrytera och behålla medarbetare som vill arbeta evidensbaserat och kvalitetssäkert under dessa förutsättningar? Hur kan man garantera att svårt sjuka patienter får den vård de behöver när det saknas insyn och kvalitetskontroll? Ytterst handlar det om liv och död i de suicidpreventiva kontakterna.