Den större strömmingen, som kan fortplanta sig, minskar allt mer. Det på grund av ett överfiske som vår misslyckade förvaltning av fiskbestånden bidragit till de senaste tjugo åren. Detta inte minst genom trålning av den fisk som är på väg in till kusten för att leka. EU:s ministerråds nya beslut angående fiskekvoter medger ett upptag av strömming i Östersjön på 40 368 ton, varav 13 503 ton är Sveriges andel, och i Bottenhavet på 55 000 ton med 9 908 ton som svensk andel.
Det är en minskning jämfört med förra årets kvoter. Detta kan låta bra, men då ska man komma ihåg att det tidigare år skett en avsevärd höjning till allt annat än hållbara nivåer. Skarpsillkvoten är i stort sett oförändrad, vilket alltså medger en fortsatt förödande storskalig trålning på skarpsill, med strömming och alla andra större arter som bifångst. Av denna fångst går 90–95 procent till fiskmjöl, som till största delen tillverkas i Danmark, och blir djurfoder.
Eftersom strömmingen är navet i Östersjöns och Bottenhavets ekologiska system, skapar detta bekymmersamma läge effekter på överlevnaden av större rovfisk som torsk och lax, men också för däggdjur och fåglar. Det gäller självklart även för vår framtida livsmedelsförsörjning där fiskprotein är en av de främsta råvarorna.
Det är kanske uttjatat men kan sägas igen, varför ska Östersjön och Bottenhavet tömmas på fiskprotein som mals till mjöl och går till kycklingfoder och odlad fisk, och som inte ens ger samma mängd protein tillbaka? Fisk är ju heller inte den naturliga födan för kyckling. Är det någon idé att med en dåres envishet arbeta för ett bättre läge i vårt innanhav? Situationen är allt annat än hållbar och flertalet stora förändringar måste därför komma till stånd om fiskbestånden och den småskaliga fiskenäringen ska kunna leva vidare.
Vi i Centerpartiet ser med tillförsikt fram emot Hav- och Vattenmyndighetens beslut om utflyttad trålgräns, åtminstone i form av försöksområden. Vi vet ännu inte vilka områden som är aktuella eller när beslutet kommer, men det har aviserats att besked kan väntas under hösten eller till vintern. Detta, gärna i kombination med att skapa trålningsfria zoner eller tidsbestämda trålningsperioder i zoner, skulle vara en oerhört viktig reform som kommer göra stort skillnad både för den småskaliga fiskenäringen såväl som för fiskbestånden.
För att samarbeta bättre internationellt kring dessa frågor skulle en samförvaltning med Åland vad gäller kustfiske på strömming, torsk och lax kunna skapas. Ålands hav kan då vara navet och innefatta havsområdet mellan Gävle, Stockholms skärgård och Ålands skärgård. I detta område har det alltid rått liknande förutsättningar vad gäller typen av skärgård, använda fiskemetoder och inte minst kultur och tradition. Här finns dessutom ett livskraftigt bestånd av torsk som skulle kunna bidra som en del i ett mer hållbart kustfiske, som gynnar våra lokala livsmedelsförsörjning.
Ett förberedande arbete kring samförvaltning pågår redan. Forskare, myndighetsrepresentanter, politiker och inte minst lokala fiskare träffades i Östhammar i våras och nu igen för några dagar sedan i Mariehamn, för att diskutera hur en samförvaltning bör utformas. Det konkreta arbetet är på gång och med samarbete och gemensamma påtryckningar på beslutande politiker kan man hoppas att en vettig fiskepolitik äntligen kan komma till stånd. Detta är nödvändigt om även framtida generationen ska få kunna ta del av de värden Östersjön producerar.