Vårt allra viktigaste livsmedel är det vi till vardags nog tänker minst på – kranvattnet. Kranvattnet bara finns där med självklarhet i nästan varje hem och är så billigt och så smidigt distribuerat att få sällan tänker mer på saken förrän något råkar gå riktigt fel. Utbrottet av cryptosporidium i Östersund 2010 var en väckarklocka under några år om att kris också kan drabba Sverige. Ukrainakriget är en påminnelse om att också kriget är en reell risk. Denna insikt kräver nu nytänkande kring vår vattenförsörjning.
Vi ser två frågor som är viktiga att adressera med den nya insikten om kris och krig faktiskt också kan drabba Sverige:
- Hur gör vi om dricksvattenkvalitet inte längre kan upprätthållas från vattenverket?
- Hur säkerställer vi leveranssäkerhet i ledningssystemet?
Det vatten som distribueras i de kommunala vattennäten är av dricksvattenkvalitet, men används som bekant inte enbart för att dricka utan också för att städa med, tvätta oss själva med och för att spola i toaletten. I händelse av kris eller krig är vattendistribution fortsatt oerhört viktig, men skulle till exempel reningskemikalier ta slut eller mindre skador på nätet uppkomma är det viktigaste att fortsätta distributionen även om kvaliteten försämras. Koka vatten för att sedan dricka är ju alltid en möjlighet, men utan vatten finns inget att koka.
När det gäller leveranssäkerhet i händelse av krig eller kris kan det se ut som om färre inmatningspunkter (dricksvattenverk) och större distributionsnät gör vattenförsörjningen mer sårbar. Detta är också sant i den mån anläggningarna saknar redundans. I klartext betyder det att de saknar reservkraft, reservvattenintag och reparations- och underhållsberedskap.
Den kommunala utvecklingsplaneringen har under de senaste decennierna haft ett delvis annat fokus än just redundans. Stordrift har prioriterats vilket gett färre inmatningspunkter och billigare drift och underhåll. Vad vi vill lyfta är hur centralt det är vid en sådan utveckling att samtidigt säkra redundansen i systemet. Det finns alltså något också i den andra vågskålen, den vågskål som säger att det som är ekonomiskt rationellt här och nu samtidigt innebär en ökad risk och sårbarhet som blir särskilt uppenbar och problematisk i tider av kris och krig – just vid de tidpunkter vi verkligen vill ha stabilitet för att få alternativ då finns. Om riskundvikandet inte genomsyrar exempelvis Volvos produktion av bilar är det beklagligt och dumt. När det gäller vatten är tillgången också i kris och krig viktigare än så. I extremfallet handlar det om liv eller död.
Livsmedelsverket är ansvarig myndighet för svensk dricksvattenförsörjning. Verket begär att VA-huvudmannen regelbundet genomför systematiska risk- och sårbarhetsanalyser och tar fram planer för krisberedskap och krishantering. Utvecklingen inom den kommunala vattensektorn med ett ensidigt fokus på sänkta kostnader för drift och underhåll behöver upphöra.
Erfarenheterna från Ukraina visar att också sådant som varit otänkbart numera behöver bedömas och åtgärder för ökad säkerhet och redundans införas i svensk vattenförsörjning. En hårt ansträngd ekonomi i VA-sektorn kan leda till suboptimeringar och säkerhetsbrister. Skyddet av våra vattentäkter måste öka betydligt för att möta en ökande risknivå. I Stockholms län sitter till exempel i dag 24 av de totalt 26 kommunerna ihop i olika distributionsnät vilka försörjs av tre dricksvattenverk som alla hämtar råvattnet från Mälaren. Skyddet av Mälaren behöver utökas betydligt för att garantera gott dricksvatten också i framtiden.
Det är tragiskt att konstatera att det krävs ett krig i Europa för att insikten om att investera i ökad säkerhet för dricksvattenförsörjningen behövs för att garantera samhällets funktion även i kristider. Ju förr vi som samhälle tar till oss detta desto bättre. Risk- och sårbarhetsarbetet behöver ta höjd för säker vattenförsörjning också under pandemi, kris och klimatförändringar. Redundansen måste öka.
Svenska Dryckesakademien, genom