En ny rapport visar att svenska företag har varit inblandade i ockuperade Västsahara i mer än ett årtionde. Trots de folkrättskränkningar det innebär har den svenska regeringen inte agerat.
För att respektera Sveriges internationella åtaganden bör Sverige rekommendera det svenska näringslivet att inte verka i det ockuperade Västsahara, precis som Norge, Danmark och Nederländerna redan gjort.
Marockos långvariga ockupation av Västsahara skapar sällan rubriker, men i Sverige har frågan om Västsahara – Afrikas sista koloni – alltid skapat folkligt och politiskt engagemang. I det ockuperade området pågår systematiska brott mot mänskliga rättigheter, och västsaharier som kämpar för sin rätt till självbestämmande utsätts för godtyckliga fängslanden, våld och tortyr. Senast den 21 september, på den internationella fredsdagen, blev västsahariska fredliga demonstranter brutalt nedslagna av marockanska styrkor.
Samtidigt plundras Västsahara på sina naturresurser av Marocko i samarbete med utländska företag.
Det strider mot folkrätten eftersom det västsahariska folket inte har gett sitt godkännande. Bland dessa företag finns även svenska. De är inblandade i ockupationsekonomin på olika sätt; genom att leverera borrutrustning som möjliggör exploateringen av fosfat, driva marockanska fiskefartyg, locka turister till ”södra Marocko” och leverera olja till marockanska motparter i det ockuperade området.
Det betyder att svenska företag bidrar till folkrättsbrott. Trots detta har Sveriges regering inte agerat.
Det följer av FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter att stater har en skyldighet att informera näringslivet när det är risk för att brott mot mänskliga rättigheter begås. Men när det gäller ockuperade Västsahara ger regeringen inga specifika instruktioner. Företag och institutioner som främjar handel lämnas att själva tolka internationell rätt rörande Västsahara.
I maj i år stoppades ett fartyg som var på väg till Nya Zeeland lastat med fosfat från det ockuperade Västsahara, när det la till vid en hamn i Sydafrika. Sydafrikas högsta domstol bedömde att det krävdes en rättegång för att avgöra vem som var den rättmätige ägaren av lasten. Uppenbart ovilliga till att frågan skulle utredas, meddelade det marockanska fosfatföretaget OCP att de drog sig ur och de förlorade därmed fosfat värt fem miljoner dollar.
Rapporten har undersökt hur alla svenska statliga eller halvstatliga handelsfrämjande organisationer relaterar till Västsahara.
Genomgången visar en total brist på vägledning från svenska regeringen. Eftersom det inte finns någon konsekvent policy finns det i princip en risk att den svenska företagsnärvaron i det ockuperade området, eller den svenska handeln med det, skulle kunna öka.
Det är inte att ta ansvar för att undvika svensk ekonomisk inblandning i en ockupation.
I december förra året kom en dom från EU-domstolens högsta instans som fastställde att handelsavtal mellan EU och Marocko inte får innefatta Västsaharas territorium, om inte Västsaharas folk har gett sitt samtycke. Marocko har aldrig sökt ett sådant. Polisario, den legitima representanten för det västsahariska folket enligt FN, har aldrig tillfrågats. Detta klargör ännu en gång att svenska företag som verkar i det ockuperade området gör det utan någon rättslig grund.
Svenska företag i Västsahara bidrar alltså till folkrättsbrott, och tar samtidigt finansiella och rättsliga risker.
Norge, Danmark och Nederländerna har avrått företag i deras länder från att verka i ockuperat område. Om Sverige avrådde svenska företag på ett liknande sätt skulle man hamna i gott sällskap med sina grannländer. Då skulle regeringen även visa att man menar allvar med sin politik för Västsahara och för det västsahariska folkets rätt till självbestämmande.
Julia Finér, talesperson Emmaus Stockholm