Sedan villkoren för permanent uppehållstillstånd i Sverige i somras ändrades genom ett riksdagsbeslut kommer de flesta av landets internationellt rekryterade doktorander att tvingas utomlands efter sin disputation. Detta är mycket olyckligt eftersom redan tidigare, enligt en UKÄ-studie, en så hög andel som 62 procent av de internationella doktoranderna lämnar vårt land inom tre år efter examen. När denna andel nu kommer att öka ytterligare, är det uppenbart att vårt lands kompetensförsörjning för högre utbildning och forskning kommer att försvagas.
Att de internationellt rekryterade doktorerna lämnar landet är särskilt allvarligt, eftersomandelen forskarstuderande från svenska grundutbildningar, enligt en annan UKÄ-studie, stadigt har minskat sedan slutet av 1990-talet. Andelen var då över 80 procent och har nu reducerats till omkring 60 procent. För teknik och naturvetenskap är andelen endast cirka 40 procent. Detta är anmärkningsvärt, eftersom få andra länder har så gynnsamma villkor för att bedriva forskarstudier. Ändå har inte forskarutbildning den dragningskraft för inhemska studenter som den en gång hade.
Ovanstående innebär att det är angeläget att dels ta till vara de internationellt rekryterade doktorerna, dels öka forskarutbildningens attraktivitet bland inhemska studenter. En åtgärd som skulle kunna både underlätta för de internationellt rekryterade doktoranderna att stanna efter disputationen och att stimulera rekryteringen av inhemska studenter till forskarutbildningen vore att genomföra ett radikalt förändrat karriärsystem med årliga breda rekryteringar till tidsbegränsade anställningar för undervisning och forskning med tydliga regler rörande förutsättningarna för att få fast anställning. Därmed skulle det skapas klara uppfattningar om hur livet efter examen ser ut. Så är inte fallet i Sverige. I vissa ämnen rekommenderas de nydisputerade att bege sig utomlands för postdoktorala studier. De som återvänder har sedan ofta svårt att finna anställningar eftersom tjänsterna är få. Deras svårigheter förstärks av att en del av deras jämnåriga doktorer under deras frånvaro har kommit in i systemet genom att helt enkelt finnas tillgängliga på sin institution. Därmed har de, då äldre kolleger har fått forskningsanslag, kunnat få tillfälliga anställningar, antingen som projektdeltagare själva eller som ersättare i utbildningen för ordinarie lärare. Så går det vidare med korta förordnanden som i många fall avbryts abrupt för att lagen om anställningsskydd inte ska träda i kraft. Det är lätt att förstå att sådana framtidsutsikter inte är särskilt lockande.
Det är dock inte bara de oklara möjligheterna att få anställning efter disputationen som är problematiska. En annan avskräckande komponent i det svenska systemet är att universitetslärare ständigt behöver söka anslag för att finansiera sin forskning. Ett förändrat karriärsystem med anställningar tydligt inriktade mot undervisning och forskning skulle göra forskarutbildning mer attraktiv. Det skulle också innebära att undervisning och forskning i högre utsträckning integrerades, vilket även det kan förväntas stimulera rekryteringen av en ny generation akademiska lärare och forskare.
Slutsatsen av ovanstående är att vårt land står inför ett allvarligt problem när det gäller att säkra den framtida tillgången på akademiska lärare och forskare. Det är av allra största vikt att forskningspolitiken skapar (1) förbättrade förutsättningar för internationellt rekryterade doktorander att stanna efter disputation och (2) starkare incitament för inhemska studenter att forskarutbilda sig. Alternativet är att vårt land inte kommer att kunna försvara sin roll som framstående kunskapsnation.