Enligt de globala målen i Agenda 2030 ska aids vara utrotat till år 2030. Regeringen måste agera omgående för att det ska bli verklighet. Kunskapen om hiv måste öka och informationsplikten för människor som lever med hiv behöver tas bort.
Sverige var ett av de första länderna i världen att nå de så kallade 90-90-90-målen, alltså att 90 procent av personer som lever med hiv ska känna till det, 90 procent av dessa ska ha tillgång till behandling och 90 procent av dessa ska ha omätbara virusnivåer. I dag är målet 95-95-95. Målet enligt Agenda 2030 är att aids inte ska existera längre år 2030. För att nå dit krävs dock handlingskraft från regeringen.
Smittskyddslagens informationsplikt kräver att den som har hiv måste informera sexpartners om sin hivstatus. Det gäller alla, utom då den som lever med behandlad hiv har fått informationsplikten lyft av sin läkare. 2020 meddelade riksdagen till regeringen att den ”bör se över om Smittskyddslagen fyller sin funktion när det gäller informationsplikten för hivpositiva.”. Detta välkomnades av oss organisationer som arbetar med hivfrågor och som redan från början var kritiska till att informationsplikten infördes. Men vad hände sen? Inget. Över två år senare är informationsplikten oförändrad, trots att en bred och blocköverskridande majoritet i riksdagen ville ha en översyn.
Nu är en ny regering på plats och vi förväntar oss att den tar tag i frågan. Informationsplikten har funnits i Sverige sedan 1985, trots att både WHO och UNAIDS avråder från att ha en sådan. Informationsplikten bidrar inte till att minska spridningen av viruset. Tvärtom försvårar den det preventiva arbetet, då människor undviker att testa sig trots misstanke om att man kan ha hiv, av rädsla för stigmatisering. Den kan även inge en falsk trygghet då man utgår från att en ny sexpartner kommer att berätta om den har hiv. Men den som inte vet att den har hiv kan inte heller berätta om det. I de flesta fall där hiv idag överförs vet personen som lever med hiv inte om sin infektion. Den som i praktiken kan överföra hiv berörs alltså inte av lagstiftningen, medan de som måste berätta om sin hivstatus är smittfria men högst mottagliga för fördomar och stigmatisering. För i dag är det svåraste för många som lever med hiv inte sjukdomen i sig, utan andras okunskap och negativa attityder.
Parallellt med detta ser vi en oroande trend, där många unga helt saknar kunskap om hiv. Det leder till fördomar, ökad stigmatisering och att färre vill och vågar testa sig. Hiv bör vara en viktig del i den sexualundervisning som ges i skolan.
Vi ser också att tillgången till testning för hiv varierar över landet. Det ska finnas tillgång till hivtestning i hela Sverige – testning som genomförs på ett ickedömande och hbtqi-kompetent sätt av kunnig vårdpersonal. Den som får en hivdiagnos får också behandling som gör att man kan leva som alla andra och att hiv inte överförs till sexpartners, oavsett om kondom används eller inte. Det leder inte bara till ökad livskvalitet för den som lever med hiv, utan även till att färre får hiv.
Låt oss tillsammans ta ett steg in i framtiden genom att slopa informationsplikten helt och i stället fokusera på att nå de sista fem procenten i 95-95-95. Det gör vi genom att säkra en jämlik tillgång till testning och behandling i hela landet. På så sätt kan vi stoppa både hivepidemin och stigmatiseringen av personer som lever med hiv.