För en tid sedan rapporterade SVT Uppsala att en tredjedel av alla män lider av ensamhet. Jag är inte förvånad, men jag är bekymrad för framtiden. Jag blev politiskt aktiv eftersom jag ville förbättra den värld som jag lever i men nu som förälder handlar det snarare om den framtid mina barn, två pojkar, kommer att leva i. Stigmat kring psykisk ohälsa går hand i hand med de brister som vi ser inom vård för psykisk hälsa. Det handlar om den kultur som vi har kring psykisk hälsa samt resursfördelningar i samhället. Ökade privatiseringar och svältbudgeter inom vården kommer att göra det här ännu värre för unga män.
Som amerikan är jag en väldig öppen person vilket inte är så vanligt här. Den kultur jag kommer ifrån präglas av en öppenhet och en normalisering av bland annat psykisk hälsa i form av terapi och andra metoder. Det är allt vanligare i USA att prata öppet om hur man träffar psykolog eller kurator under olika omgångar i livet och sjukvården, och det erbjuds olika metoder och betalningssätt för att normalisera terapi. Jag har själv besökt kurator eller psykolog i olika stunder i mitt liv, för att få strategier om hur man kan navigera olika svårigheter såsom ångest eller stress, som en bilservice fast för min psykiska hälsa.
Normaliseringen och nedbrytningen av stigmat kring psykisk ohälsa kan ske genom ökad synlighet av vård för psykisk hälsa och ökade resurser till vården så att många fler kan söka vård och få hjälp. Vi behöver prata om vår psykiska hälsa med våra närstående. Min mamma har alltid varit öppen om sin psykiska hälsa och ångest, vilket har hjälpt mig enormt när jag har haft samma svårigheter. Hur kan fler män komma i kontakt med vården när de saknar någon i sin närhet som pratar öppet om sina erfarenheter med terapi? Och när man till slut vågar kontakta vården, då får man ingen tid.
Jag har träffat kurator och psykolog i Sverige och vård för psykisk hälsa är väldigt begränsad här. Först måste man vänta för att få en tid eller så man slussas fram eller tillbaka mellan olika vårdenheter. När man träffar en kurator blir man snabbt erbjuden KBT istället för samtalsterapi. Man kan träffa en läkare för depression, får medicin utskrivet men inga strategier för depression eller uppföljning. När man träffar en psykolog blir man informerad att man är begränsad till 10 träffar. Vad händer ifall man har gjort KBT och fortfarande har svårigheter och behöver mer stöd?
Att få en NPF-diagnos som vuxen är närmast omöjligt om man är “högfungerande” trots depression eller ångest, då får man betala själv (30 000 kronor). Att sätta en diagnos för barn tar lång tid med långa köer trots att tidig intervention är nödvändigt. Jag har kompisar som har blivit avvisade från psykakuten när de bett om hjälp. Vi känner alla till BUP och deras kötider. Det är otroligt begränsat om det man kan få från svenska vården för psykisk ohälsa och jag är rädd för mina barn ifall de behöver hjälp och stöd i framtiden. Resursstarka familjer kan göra mer för sina barn och sig själva genom att betala privat, utnyttja sina nätverk eller använda sin utbildning för att söka stöd någon annanstans. Ska jag öppna ett sparkonto eller ISK för barnens framtida vårdbehov?
Det krävs en holistisk syn för att bryta stigma kring psykisk ohälsa samt få fler att söka vård. Psykisk hälsa likaså fysisk hälsa, har en väldigt ärftlig komponent samt trauma kan överföras till nästa generation ifall man inte får hjälp och stöd. Föräldrar med tillgång till vård för psykisk hälsa skapar bättre möjligheter för sina barns psykiska hälsa. Trots det kan varken föräldrar eller barn kan få en tid på vårdcentralen. Vi måste bryta ner den psykisk ohälsan bland män för att komma åt självmord, ensamhet, brottslighet, och även våld i nära relationer. Detta görs genom att investera i vården för psykisk hälsa med mer personal, bättre arbetsmiljö samt ökad budget och resurser. Detta är en investering i alla små pojkars framtid.