På UNT:s debatt- och insändarsidor framförs intensivt åsikter om Uppsalas utveckling av befintliga och nya stadsdelar. Ofta hänvisar man till hållbar utveckling. Ur hållbarhetsaspekt är det viktigt att prioritera värden som är viktigast för vår överlevnad i såväl fredstid som orostider.
De senaste två åren har vi fått en föraning om hur känsliga livsmedelskedjorna i världen är. Mat, som till stor del behöver jordbruksmark för att produceras, är absolut nödvändigt för vår överlevnad och bör därmed ges högsta prioritet. En viktig utgångspunkt att känna till för en hållbar utveckling är att mark är en begränsad naturresurs, och när vi vill expandera en stad eller kransort så finns endast tre alternativ (andel av Sveriges yta anges inom parentes): förtätning inom befintlig stad/ort (3 procent), skogsmark (70 procent) eller jordbruksmark (7 procent).
Till 2050 behöver världen fördubbla livsmedelsproduktionen enligt FN. Den tillgängliga åkermarken har såväl i övriga världen som i Sverige halverats från 1960-talets 0,40-0,45 hektar per person till 0,20-0,25 hektar per person idag på grund av ökade befolkningar och förstörelse av jordbruksmark. För att vara självförsörjande på livsmedel med den levnadskvalitet vi har i Sverige skulle vi behöva 0,40 hektar per person. Vi importerar cirka hälften av våra behov av livsmedel från utlandet, medan många av de fattiga länderna fortfarande har svårt att få fram tillräckligt med livsmedel för sin egen matkonsumtion.
Eftersom jordbruksmark i dagsläget börjar bli en bristvara så är det väsentligare att behålla den för matproduktion än att exploatera den för boende eller företagsbyggnader. Utvecklingen av tätorter bör alltså i Sverige ske antingen genom förtätning inom befintlig stad/ort eller på skogsmark – det finns ju i Sverige tio gånger så mycket skogsmark som jordbruksmark. Om man vill spara skogsmark till andra ändamål än expansion av byggnader, så måste en större del av utvecklingen ske genom förtätning av befintlig stad/ort. Dessa konsekvenser är viktiga att ta hänsyn till när man framför åsikter om utvecklingen av stad och kransorter.
Tyvärr fortsätter planer på att exploatera jordbruksmark i Uppsala och dess kransorter. Några aktuella exempel är de sydöstra stadsdelarna med uppåt 90 hektar på jordbruksmark och Librobäck med uppåt 80 hektar verksamhetsbyggnader, trots att mycket stora arealer jordbruksmark redan exploateras i östra Fyrislund. Ett annat exempel är Bälinge, där en stor del av expansionen hittills skett inom och på den täta gruppen av åkerholmar. Men nu planeras exploateringar på sammanlagt uppåt 30 hektar ut på omkringliggande slättlandskap, vilka just nu är ute på samråd där man kan lämna sina synpunkter till den 2 juni (benämnda Gysta 1:13 och Bälinge-Ekeby 1:2).
Planering av nya byggnader måste leva upp till lagarna i Miljöbalken (kap. 3, § 4), att man inte får bebygga jordbruksmark om det finns annan mark som kan exploateras. Sådan mark finns alltid, antingen i form av förtätning av befintliga tätorter, vilka i fallet Uppsala och kransorter fortfarande är relativt glesa, eller i form av utbyggnad i skogsmark. Det är alltså viktigt att känna till att om man hellre vill sprida bebyggelse till kransorter än skapa täta stadsdelar i Uppsala, så innebär dagens begränsningar i markresurser att även detta bör ske på skogsmark eller genom förtätning inom befintliga orter, inte på jordbruksmark.
Alla aktörer som framför åsikter i debatten bör beakta dessa begränsningar som finns i tillgängliga markresurser. Det är dags att Uppsalas kommun och länsstyrelse i ännu högre grad än hittills prioriterar att undvika exploatering av jordbruksmark för byggnader. Och det finns anledning för riksdag och regering att strikta upp reglerna kring samhällsbyggnad så att Miljöbalkens krav på skydd av jordbruksmarken verkligen efterlevs i kommunernas planering.