Den 8 december för 30 år sedan fattade riksdagen det ödesdigra beslutet att kommunalisera skolan.
Nu måste staten fullfölja den pågående processen med ett nytt statligt ansvarstagande för svensk skola.
Beslutet 1989 togs i samband med den sedan fyra veckor pågående lärarstrejken. Cirka 800 lärare och syokonsulenter, anslutna till Lärarnas Riksförbund, LR, hade strejkat sedan 13 november. Formellt handlade strejken om förbättrade löne- och anställningsvillkor, i praktiken om att stoppa riksdagsbeslutet.
Riksdagsbeslutet blev starten på en långvarig nedgång av resurser till skolan, minskad likvärdighet mellan kommunerna, minskad status och sämre löneutveckling för lärare och vägledare.
Den skollagsreform som var på väg vid millennieskiftet om att reducera lärares roll från kunskapsförmedlare till handledare för elevernas egen kunskapsutveckling stoppades lyckligtvis i sista stund.
2008 tog LR:s kongress ett beslut om att verka för ett nationellt ansvarstagande för det svenska skolväsendet. Då ett till synes utopiskt krav. Men LR-ordförandens Metta Fjelkners idoga lobbyarbete gav resultat. En folkpartistisk skolminister, Jan Björklund, var den som först accepterade LR:s verklighetsbeskrivning och påbörjade ett reformarbete, som i stor utsträckning tog hänsyn till LR:s krav.
De ständigt sjunkande resultaten i PISA-mätningarna var ett konkret belägg för att staten måste ta ett större ansvar.
En snabb reformtakt inleddes – ibland för snabb och arbetskrävande för lärarkåren, till exempel det alltför omfattande kravet på dokumentation, som nästa skolminister Gustav Fridolin (MP) justerade.
Skolverket fick i uppdrag att analysera skolornas behov och en ständigt växande flora av riktade statsbidrag blev följden. Nödvändiga resurser i en krympande kommunal ekonomi. Nackdelen är att mindre kommuner inte har tillräcklig kompetens och personal att hantera statsbidragsansökningarna.
2012 års skolavtal blev ytterligare ett genombrott i det statliga ansvarstagandet.
Avtalsförhandlingarna var på väg mot ett sammanbrott med hotande konflikt. Medlarna tog kontakt med regeringen som lovade komplettera med statliga lönetillskott till det som kommunerna inte mäktade med. Resultatet blev en vändpunkt vad gäller lärarnas relativa löner, dock ojämnt fördelat inom lärarkåren.
Senaste centrala avtalet 2018, som fortfarande gäller, innehåller många skrivningar om förbättrad arbetsmiljö samt förbättrad lönestruktur för lärare och vägledare. Problemet är att kommunerna inte verkar ta avtalet på allvar. Nu, 14 månader efter avtalets tecknande, finns ingen konkret handlingsplan i länets kommuner om hur det ska uppfyllas.
Senaste PISA-mätningen som presenterades i tisdags visar att den ökade statliga inblandningen har gett resultat, men mycket återstår.
Kommunerna mäktar inte med att ge lärare och elever de förutsättningar som krävs. Regeringen måste skynda på det utlovade arbetet i januariöverenskommelsen om att utreda och besluta om ett nytt statligt ansvarstagande – för en skola i världsklass.