Bristen på lärare i yrkesämnen är alarmerande liksom elevavhoppen.
Sverige står inför en allvarlig lärarbrist som riskerar att hota kvaliteten i undervisningen.
Enligt Skolverkets senaste rapport kommer det att fattas nästan 10 000 utbildade yrkeslärare år 2031, och våra egna undersökningar visar att 60 procent av lärarna överväger att lämna yrket.
Situationen är ohållbar. Finns det inte lärare riskerar vi att flera yrkesämnen läggs ner och att färre yrkesutbildade kommer ut på arbetsmarknaden. Läggs utbildningar ner så kan inte heller de elever som verkligen vill, skaffa sig en yrkesutbildning. Det drabbar ungdomars valmöjligheter.
På onsdagen inleds Yrkes-SM i Uppsala. Yrkeselever och yrkeslärare från hela landet samlas för att tävla i sina respektive yrkeskategorier i syfte att sålla fram de bästa yrkeseleverna och på så sätt göra reklam för de viktiga branscher som skriker efter välutbildad arbetskraft.
Branscherna som gymnasieskolan förser med yrkesutbildad arbetskraft är mycket viktiga för det svenska näringslivet och för välfärden.
Det handlar om hotell och restaurang, fordonsverkstäder och infrastruktur, hantverkare, omsorgspersonal med mera. Utan dessa medarbetare och företagare stannar Sverige, bokstavligt talat.
Regeringen är givetvis medveten om faran i en alltför omfattande brist på yrkesfolk. I förra höstbudgeten satsades medel för att locka fler att utbilda sig till yrkeslärare. Det handlar både om kampanjer för att locka yrkeskunniga individer till yrket och insatser för att de som arbetar som yrkeslärare faktiskt ska ha formell utbildning för detta. Det är bra, men frågan är om det räcker för att lyfta såväl yrkeslärarna som de gymnasiala yrkesprogrammen.
Sedan flera år tillbaka sjunker andelen elever som söker till en gymnasial yrkesutbildning.
Denna nedåtgående trend måste brytas, och det hjälper inte att söktrycket stiger marginellt ett år – det behövs ett markant trendbrott. Förmodligen räcker inte reformer om att gå tillbaka till att alla program ska ge allmän högskolebehörighet, något som dessutom stött på politisk patrull.
Det måste helt enkelt uppfattas som attraktivt att vara elektriker, fordonstekniker eller undersköterska. Här har branscherna och arbetsgivarna huvudansvaret. Men utbildningen till dessa yrken måste också uppfattas som attraktiv. För att det ska vara fallet krävs rätt utbildade och legitimerade yrkeslärare.
Om inte tillräckligt med lärare finns att tillgå finns två tänkbara vägar att gå – antingen ta in obehörig personal, eller lägga ner utbildningar.
Inget av dessa alternativ bidrar till att höja statusen och kvalitén för yrkesutbildningen och i förlängningen blir effekten negativ för arbetsmarknaden.
För att stärka yrkesutbildningarna behöver vi bland annat:
1. fler utbildade yrkeslärare
Yrkeslärarna har en alternativ arbetsmarknad med ofta högre lönenivåer än läraryrkets. Bara rimliga arbetsförhållanden och konkurrenskraftiga löner kan få dem som har yrkeskunskaperna att vilja bli yrkeslärare. Samtliga huvudmän måste ta sitt ansvar för minskad arbetsbelastning och uppvärdering av lärarlönerna samtidigt som staten behöver skapa incitament för att få fler att utbilda sig till lärare genom till exempel förmånligare studiefinansiering.
2. ökat ansvar för branscherna
Branschorganisationerna måste få och ta större ansvar över yrkesutbildningars utformning och innehåll. De måste i större omfattning engagera sig i de lokala programrådens arbete och ta ansvar för elevernas arbetsplatsförlagda lärande men också för yrkeslärarnas kompetensutveckling.
Målet att allt fler elever ska söka sig till en yrkesutbildning, fullfölja den och därefter etablera sig på arbetsmarknaden kan nås enbart om skolan och arbetslivet går hand i hand.
3. statlig styrning, finansiering och dimensionering
Antalet gymnasieskolor har ökat de senaste åren men inte antalet elever. Ett stort antal inriktningar och få elever leder till att vissa utbildningar blir mycket små. Detta i sin tur leder till ökade kostnader, minskad kvalitet i utbildningen och otrygghet i och med att skolor riskerar att läggas ned. Det måste finnas ett helhetstänk med etablering av nya skolor och ett bevisbart behov av utbildningen som en skola avser att ge. Statlig styrning, finansiering och dimensionering sätter ramarna runt hela gymnasieverksamheten och är en garant för att elevernas möjligheter inte påverkas av var i landet eleven genomför sin utbildning.
Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Mats Sternbring, ordförande i Lärarnas Riksförbunds forum för yrkeslärare
Hans Eric Lindahl, distriktsordförande Lärarnas Riksförbund i Uppsala