Om det är något pandemin har visat oss är det hur sårbart vårt samhälle är, och hur dåligt rustade vi varit att möta en stor samhällskris. Krisberedskapsfrågor kan inte längre få vara något som hanteras i mån av tid och resurser, det måste ligga mycket högt på den politiska agendan. Vi föreslår nu att ett kommunalt beredskapslager upprättas, men det svala intresset från övriga partier oroar oss.
Det är ett drygt år sedan coronapandemin slog till mot vårt län och vår kommun. Den har påverkat hela samhället och den har slagit hårdast mot de allra äldsta och mot vår äldreomsorg. Ingen hade nog på förhand kunnat förutse magnituden på de effekter pandemin kom att få på alla samhällets funktioner. Men svårigheten och den snabba utbredningen av smittan kan inte få stå i vägen för självrannsakan och ifrågasättande av hur vi hanterat pandemin och hur vi förberett oss på att en omfattande kris för eller senare skulle komma att äga rum.
Tydligast har vår dåliga beredskap märkts inom äldreomsorgen. En kronisk underfinansiering kombinerat med en sönderhackad välfärd med många olika utförare utan samordning har gjort oss sårbara. Ett annat område där vår bristande beredskap blivit generande tydlig handlar om tillgång på viktig materiel, som exempelvis skyddsutrustning, att använda i den kommunala välfärden.
Inom loppet av några dagar uppstod förra våren en global brist på skyddsutrustning. Hela världen började samtidigt i något som kan liknas vid fullt kaos att dammsuga såväl den etablerade som den oseriösa marknaden i jakt på den utrustning som har livsavgörande betydelse i vården och äldreomsorgen. Den som var snabbast eller störst fick gå först. I några kommuner fanns det överskott på utrustning och i andra kommuner fick personalen göra hemmasnickrade lösningar för att skydda sig själva och sina patienter och brukare.
Uppsala kommuns äldreomsorg har hittills klarat sig hyfsat vad gäller skyddsutrustning. Men inte problemfritt. Förra våren saknades viss utrustning, överblick av tillgång på utrustning brast, andra frågor fick stå åt sidan för att stor energi från kommunens förvaltning behövde ägnas åt att köpa in den utrustning som gick att få tag på. Något lager för en längre tid fanns inte, äldreomsorgen fick i stället dag för dag och vecka för vecka lösa problemen. Någon användning av skyddsutrustning ”för säkerhet skull” var uteslutet då den utrustning som gick att få fram enbart räckte till de områden där det sedan tidigare fanns dokumenterad effekt. Om vi förra våren skulle ha samma krav på skyddsutrustning som vi har i dag hade utrustningen mest sannolikt inte räckt till.
Vi vill ge en stor eloge till kommunens personal som klarat av denna utmaning så bra som man gjort, men vi vill uppmana samtliga politiska partier att dra lärdom. Låt oss aldrig mer försätta oss i en situation där vi saknar materiel och utrustning för att klara omfattande kriser. Vänsterpartiet har i en motion som nu kommer behandlas i kommunfullmäktige föreslagit att ett kommunalt beredskapslager upprättas. Vi måste kunna bli självförsörjande i åtminstone sex månader på det materiel som är avgörande för att vår välfärd och äldreomsorg ska fungera. Vi kan uppenbarligen inte förlita oss på att stat följer sitt ansvar att stå för denna beredskap.
Nästan alla övriga partier har hittills sig ovilliga att fatta beslut om ett kommunalt beredskapslager. Man hänvisar till att vi i nu ett år in i pandemin kunnat köpa in så mycket materiel att vi i praktiken har ett lager. Men problemet är att utan ett beslut i högsta politiska instans kan en kommunekonomi i ansträngning, och en pandemi som så småningom kommer kännas allt mer avlägsen, snart göra att lager för beredskap krymper och försvinner. Vi har inte råd att snåla på krisberedskap. Det är hög tid att kommunfullmäktige tar sitt ansvar och höjer vår beredskap för framtiden.