Institutionaliseringen ses som historia men i stället syns nu moderna namn som ”särskilda boenden”, ”HVB-hem” och verksamheter där många av missförhållandena lever kvar, skriver Michael Jestin från Funktionsrätt Uppsala kommun.
Idag firas internationella funktionsrättsdagen, en dag för att uppmärksamma rättigheter för personer med funktionsnedsättning världen över. För oss inom Funktionsrätt är detta dock inte endast en dag av firande, utan även en påminnelse om det arbete som återstår för att skapa ett samhälle där alla kan leva ett självständigt och värdigt liv.
Flera händelser har belyst situationen för personer med funktionsnedsättning i Sverige och i Uppsala: dokumentärfilmen "Det kunde varit vi", Uppdrag gransknings avsnitt "Var är Therese?" och rapporteringen om övergrepp i hemtjänsten. Tyvärr är berättelserna inte unika, och för oss chockerar de inte.
Dokumentärfilmen Det kunde varit vi, med skådespelare kända från Glada Hudik-teatern, ser tillbaka på Sveriges historiska behandling av personer med funktionsnedsättning. Tittaren tas från rasbiologiska institutet här i Uppsala till Vipeholm utanför Lund. Idag används inte längre ”sinnesslöa”, ”vanförd” eller ”sinnessjuka”, i stället pratas om intellektuell funktionsnedsättning, autism, psykossjukdom, schizofreni, cerebral pares, med mera.
Institutionaliseringen ses som historia men i stället syns nu moderna namn som ”särskilda boenden”, ”HVB-hem” och verksamheter där många av missförhållandena lever kvar. Övergrepp, kriminalitet och en känsla av samhälleligt bortglömmande är en realitet för många ”brukare”.
I början av oktober släppte Uppdrag granskning Var är Therese? som blottar systemet för förvaltarskap och godmanskap. Thereses fall är extremt men liknande situationer är en vardag vi arbetar med. Berättelser från anhöriga till personer med psykiatrisk diagnos, förvärvad hjärnskada, demens eller annan kognitiv funktionsnedsättning, vars möjlighet till självbestämmande har satts ur spel.
Ett rättssäkert och systematiskt arbete, i frågan om en person med funktionsnedsättnings möjlighet att bestämma vem som får eller inte får ha inflytande över dennes eget liv, saknas. Ofta resulterar det i godtyckliga beslut som fattas av den tjänsteperson man råkade stöta på. Det är oroväckande att de mest utsatta lämnas i ett system som saknar transparens och vägledning.
Det beroende personer med funktionsnedsättning tvingas ha till en enskild person konkretiserades när nyheterna om sexuella övergrepp i Uppsalas hemtjänst uppdagades. Funktionsrätt har i flera år lyft behovet av bakgrundskontroller, men det krävs tyvärr en mediestorm innan vi får gehör. Vare sig det är på boenden, inom socialpsykiatrin, i färdtjänsten, i hemtjänsten eller inom andra verksamheter kommer det finnas förövare som utnyttjar en situation där någon är beroende av dem.
Grunden till problemet är dock en bristande bemanning, hög personalomsättning och låg kunskap om möjligheten för personer med funktionsnedsättning att själva lyfta missförhållanden. Det är oacceptabelt att ansvaret för att anmäla missförhållanden läggs på brukarna själva, som ofta är helt beroende av sina förövare, och i många fall inte ens vet om att det de utsatts för är ett brott.
Funktionsrätt har i flera år lyft behovet av bakgrundskontroller, men det krävs tyvärr en mediestorm innan vi får gehör, skriver Michael Jestin, ombudsman Funktionsrätt Uppsala kommun.
Det som chockerar den ene på nyhetstablån kan vara den andres vardag. Funktionsrättsföreningarna möter människor varje vecka som berättar om våld, övergrepp och återkommande brister inom vård och omsorg.
Det behövs en systematik i arbetet med att stötta individer som är i samhällets omsorg att berätta hur de vill leva sina liv och vilka förhållanden de faktiskt har.
På premiären av Det kunde varit vi satt flera med egen erfarenhet, representanter från funktionsrättsrörelsen, kommunpolitiker och högt uppsatta tjänstepersoner i en praktfull biosalong högst upp på nyöppnade Filmstaden och begrundade hur förutsättningarna för personer med funktionsnedsättning har utvecklats de senaste decennierna. Mycket har blivit bättre. Samtidigt var det nog fler än jag som inte kunde skaka av sig tanken att detta för många ”fortfarande är vi”.