Under de senaste fem åren har EUs inre marknad och de fyra friheterna med fri rörlighet för varor, tjänster, arbete och kapital utsatts för stora påfrestningar i och med flyktingkrisen 2015 och pandemin 2020.
Det var år 1987 som arbetet med de fyra friheterna med fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital satte fart på allvar. Transaktionskostnaderna till följd av skilda regelverk och kontroller vid nationsgränserna var för stora och begränsade den ekonomiska utvecklingspotentialen i Europa.
EU övergick i och med Enhetsakten 1987 till att fatta fler beslut med kvalificerad majoritet i ministerrådet för att därmed kunna förverkliga den inre marknaden. Sedan dess har otaliga Direktiv från EU-kommissionen bland annat kombinerat med Schengenfördraget monterat ner gränskontrollerna med en gemensam yttre gräns. Det har med få undantag varit lätt att obehindrat röra sig mellan EUs medlemsländer. Gemensamma standarder och harmonisering har minskat transaktionskostnaderna för fritt utbyte av varor, tjänster, arbete och kapital inom EU. Det är den inre marknadens värde som Storbritannien nu börjar upptäcka när de nu vill återerövra sin suveränitet och bibehålla tillgången till den inre marknaden. Detta är i sig oförenliga målsättningar som framför allt kommer att kosta för Storbritannien men även för EU utvecklingspotential.
Utöver den brittiska situationen har Europa vid två tillfällen i närtid hamnat i en situation där de fyra friheterna som har så stor betydelse för vårt välstånd har hamnat på undantag. Flyktingkrisen 2015 satte den fria rörligheten ur spel när land efter land upprättade inre gränskontroller och nu 2020 när gränserna åter har stängts och exportförbud etablerats i pandemins spår. Exportrestriktionerna kunde hanteras relativt snabbt eftersom de bröt mot EU:s regelverk och under hot om höga böter lyfte regelbrytande länder sina restriktioner efter snabbt ingripande från EU-kommissionen.
Flyktingkrisen har med all önskvärd tydlighet visat att den inre marknaden också kräver en betydligt större harmonisering av regelverket än vi har idag. I den här frågan förvärras problematiken av att länder har vägrat efterleva beslut som fattats på EU-nivå. Det krävs alltså ett starkare sanktionssystem från EU-nivån för att öka respekten och efterlevnaden av fattade beslut.
Pandemin förvandlade den inre marknaden till ett ”hela havet stormar” med en cocktail av åtgärder, olika för varje land.. Mixen av åtgärder för att minska smittspridningen och variationer i reserestriktionerna och plötsliga förändringar fram och tillbaka gjorde resandet svårare och mer oförutsägbart. Pendlare i Öresundsregionen ser nu tillbaka på fem år av tidsödande och besvärlig arbetspendling över sundet. Regionens ekonomiska utveckling kommer antagligen att ta skada. Hur vet vi att medicinutrustning inte beslagtas igen under transit på sin väg till slutdestinationen?
De senaste årens utveckling pekar snarare mot ett ökat behov av europeisk integration och harmonisering för att vi ska kunna tillgodogöra oss den ekonomiska potential som en inre marknad erbjuder. Mycket tyder att vi ändå rör oss i motsatt riktning.
För detta ändamål behöver EU större befogenheter på olika områden. Gemensamma problem kräver gemensamma koordinerade åtgärder inklusive utformningen av beslut om tillfällig inskränkning av den fria rörligheten för att minimera skadan på den inre marknaden och de fyra friheterna. Smittspridning följer inte nationsgränser utan varierar mellan regioner. Gemensamma åtgärder skulle stärka förtroendet mellan länderna och försvaga ryggmärgsreflexen om att stänga gränserna. Logiken för reserestriktionerna har saknat logik i många fall.
I en tid när förtroendet för USA:s engagemang för Europas säkerhet naturligen har minskat, där Ryssland ökat sina aktiviteter för att underminera vår demokrati och där Kina har allt större anspråk på inflytande över den globala världsordningen befinner sig Europa i en utsatt situation där behovet av Europeisk samverkan ökar. Misslyckas vi med att stå enade är utsikterna för vår kontinent tyvärr inte lysande.
Vi behöver en förståelse om hur svaga de europeiska nationalstaterna är om ”standalone”-principen blir vägledande för vår kontinent.