Under 2022 dog 220 personer i den svenska trafiken. Av dessa var 124 personer så kallade skyddade trafikanter, det vill säga förare eller passagerare i fordonstyper som normalt kräver någon form av körkort. Övriga 96 personer tillhör oskyddade trafikanter. Det inkluderar motorcyklister och vissa mopedister som också kräver någon form av körkort. Mycket har gjorts för att minska antalet döda i trafiken genom åren men antalet döda har ”planat” ut runt 200 personer varje år. Vi har alla sett hastighetssänkningar, farthinder, fartkameror, vajerräcken och så vidare. Ändå minskar antalet inte i den takt man skulle önska.
1997 tog riksdagen beslutet att den så kallade Nollvisionen ska vara grunden för trafiksäkerhetsarbetet i Sverige. Ambitionen är hög. På Trafikverkets hemsida kan man läsa följande: ”På sikt ska ingen dödas eller allvarligt skadas inom vägtransportsystemet”. Vidare kan man läsa ”För att Nollvisionen skall kunna uppnås krävs ett delat ansvar för trafiksäkerheten.” Samt att: ”Systemutformarna har alltid det yttersta ansvaret för vägtransportsystemets utformning, skötsel och användning, och har därmed ansvar för systemets säkerhetsnivå.Trafikanterna har ansvar för att visa hänsyn, omdöme och ansvar i trafiken och att följa trafikreglerna.”
Att trafikanterna inte lyckats så bra är ingen överraskning. Vi är alla människor och gör inte alltid som vi ska. Alla som uppehåller sig i trafiken kan dagligen se bevis på detta.
I en tredje punkt kan man läsa att ”om trafikanterna inte tar sin del av ansvaret, på grund av bristande kunskap, acceptans eller förmåga, eller om kroppskador uppstår, måste systemutformarna vidta åtgärder för att motverka att människor dör eller allvarligt skadas.”
Dom måste alltså vidta åtgärder. Systemutvecklarna har alltså ett generöst handlingsutrymme för att rädda liv om det inte blivit bättre. I ”Aktionsplan 2022-2025” presenterar Trafikverket en lång rad aktiviteter som ska genomföras av 33 olika myndigheter och andra aktörer. Det är dock vad som – finns med som är uppseendeväckande.
Av hela 250 punkter i aktionsplanen handlar ingen om att återkommande kontrollera trafikanternas fysiska status, kunskaper eller förmåga att hantera det fordonsslag man har befogenhet att framföra. Med undantag för de tyngre fordonsslagen krävs i dag inte syntest eller hälsoundersökning för ett förnyat körkort. Inte heller en kontroll av förarens kunskaper eller förmåga att framföra respektive fordonsslag. Det senare gäller även tyngre fordon.
Antalet döda och skadade, och det faktum att det är människor som direkt eller indirekt är orsaken till alla olyckor, gör det minst sagt förvånande att aktionsplanen helt saknar något som adresserar grunden till problemet. Syntest och hälsoundersökning borde vara en självklarhet för alla fordonsslag. Regelbundet teori- och förarprov likaså. Utöver körkortsprovet då man tar sitt körkort sker ingen kontroll eller vidareutbildning av körkortsinnehavare. Än i dag har många förare rätt att framföra till exempel tung motorcykel utan att de facto tagit detta körkort.
”Synbesiktningen” är ett samarbete mellan Synoptik och Bilprovningen. Syftet är att uppmärksamma synens betydelse för ansvarsfull bilkörning. Resultatet är genom åren lika konstant som skrämmande. Undersökningen visar att 10 procent av alla förare har undermålig synskärpa. Trots det införs alltså inget krav på syntest.
Inom flyget krävs redan förarprov, samt syn- och hälsoundersökningar. En flyglärare i bekantskapskretsen påpekade att systemutvecklarna i det fallet sällan är piloter själva och påverkas inte direkt av hur regelverket utformas. Inom vägtrafiken är det närmast tvärtom. Dom flesta i beslutande ställning har sannolikt körkort och påverkas då direkt av skärpta regler. Systemutvecklarna riskerar därigenom att bli en del av problemet. Menar vi allvar med att rädda liv i trafiken måste vi också behandla orsaken till problemet, inte bara symtomen.