Stå upp mot förtryck även när det är fest

Att visa civilkurage är att ta steget från passiv åskådare till aktivt ansvarstagande, skriver Vardagens Civilkurage i Uppsala

Allvaret behövs inte minst under högtider och ledigheter då familj och släkt samlas, skriver artikelförfattarna.

Allvaret behövs inte minst under högtider och ledigheter då familj och släkt samlas, skriver artikelförfattarna.

Foto: Fredrik Sandberg

Debatt2019-12-31 02:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

De flesta är överens om att det behövs mer civilkurage. På ett personligt plan önskar vi om oss själva att vi ingriper när vi stöter på förtryck av olika slag. Men när det blir konkret uppstår lätt tvivel. Ordet “förtryck” kan tyckas bära på ett alltför stort allvar för att passa in i vardagslivet. 

Också när du ser hur någon inte tas på allvar på grund av sin ålder eller sitt kön. Även när du blir illa till mods för att en vän säger något nedsättande om personer med en viss bakgrund, klass eller trosuppfattning.

I själva verket är det inte alls överdrivet. Allvaret är motiverat. 

Allvaret behövs inte minst under högtider och ledigheter då familj och släkt samlas. Kanske är vi inte alltid invanda med varandras olikheter och skilda erfarenheter. Vi känner förstås med all rätt att det finns ett behov av social smidighet och flexibilitet. Då blir det särskilt viktigt att vara vaksam på att de gränser som faktiskt betyder något inte också passeras. 

Att visa civilkurage är att ta steget från passiv åskådare till att bli någon som aktivt tar ansvar för sin (och sina medmänniskors) tillvaro.

Det är vad som lite trendigt kallas “self empowerment”, men utifrån insikten att vi inte bara existerar var och en för sig utan också i social gemenskap. 

Vi kan intala oss att “det där var väl kanske inte så farligt”, eller att “det där kan väl säkert de det berör lösa själva”, men måste då förutsätta att det som sker är en slump, en engångsföreteelse. Men det är det sällan. Särskilt inte när det är fråga om attityder, beteenden och fördomar riktade mot människor utifrån deras uppfattade egenskaper eller grupptillhörigheter. 

Och för den som utsätts gång efter annan blir de sammantagna konsekvenserna ofta långt mer genomträngande än vad som framgår av den enskilda situationen.

Därför är det motiverat att ingripa oavsett när eller med vilken intensitet förtrycket visar sig på.

Det finns ett oändligt antal sätt att ingripa på. De kan fungera mer eller mindre bra, beroende på situationen, men de är alltid bättre än att inte göra något alls. Om vi föreställer oss en släktmiddag. En kusin börjar tala nedsättande om äldre, om att de “tär på välfärden”. Kanske är vi alla relativt unga vid bordet, eller så kurar farmor ihop sig bara några stolsplatser bort. En möjlighet är att du sätter ord på vad som just hänt. Du kommenterar att din kusin talar nedsättande om äldre, det räcker ofta för att förtrycket ska pysa ihop. 

En annan teknik är att “lagstifta”, att slå fast en allmän värdering. Du kan säga: “alla har samma rätt till respekt och värdighet, oavsett hur gammal man är”.

En effektiv teknik kan också vara att tala med empati från den utsattes perspektiv. Du kan säga att du, om du själv varit äldre, skulle ansett dig ha minst lika stor rätt att ta del av välfärden som någon annan. 

Just så kan civilkurage te sig. 

Ingripandet behöver inte vara spektakulärt för att ändå göra stor skillnad.

Själva får vi, om inte annat, en bättre magkänsla. Varje situation som uppstår är ett tillfälle att öva, och det är alltid bättre att agera än att låta förtrycket få fritt spelrum. Gör något och lycka till!