Minkfrågan är åter aktuell. Norge har föreslagit förbud mot hållande av mink och räv för pälsproduktion, och i det svenska förslaget till ny djurskyddslag (Lagrådsremiss 11 jan 2018) framgår att regeringen åter vill utreda minkars välfärd med avseende på naturligt beteende. Forskningen har tydligt belagt att burhållna minkar uppvisar låg välfärd, till exempel i form av beteendestereotypier, och inte kan utföra naturliga beteenden. Men, i samband med en sådan översyn vi vill härmed vill lyfta fram en central fråga: är simning ett grundläggande eller ett inlärt behov hos mink? Om det är det förra, behöver hållningen av mink erbjuda vatten att simma i, för att uppfylla lagens krav på att erbjuda möjlighet att bete sig naturligt.
Definition av djurvälfärd är inte enbart en naturvetenskaplig fråga, utan styrs även av värderingar, liksom av vad som är ’tillräckligt bra’ nivå. De påverkar såväl forskares arbete som tolkningar av lagstiftare och medborgare. De allra flesta forskare menar att det är nödvändigt att ge djuren möjlighet att utföra vissa medfödda, artspecifika beteenden, om de ska trivas i konventionella produktionssystem. Artspecifika beteenden är beteenden som inte är akut fysiologiskt nödvändiga, men som på sikt är avgörande för djurets överlevnad i naturen och djuret är särskilt motiverat att utföra. De är relaterade till födosökning, päls- eller fjädervård eller reproduktion. Det är förbundet med en avgörande saknad (deprivation), om man förhindrar dem att utföra dessa beteenden och leder då till dålig välfärd. Det är dock omdiskuterat vad som bör betraktas som medfödda beteendebehov.
Minken är ett litet rovdjur, där dyk och simning spelar stor roll i födosökandet. Den har en så kallad semi-akvatisk livsstil med en tät vattenskyddande päls, simhud mellan tårna och förmågan att se bättre under vatten än till exempel den landlevande illern. Minken är en relativt stark simmare, och kan dyka ned till sju meters djup, vilket möjliggjort att den utbreder sig även på öar flera kilometer från fastlandet, där den har orsakat betydande skada på tidigare isolerade fågelkolonier. I motsats till flera andra så kallade produktionsdjur har mink varit avlad i fångenskap endast i cirka ett århundrade, och har haft färre generationer att anpassa sig till fångenskap och mänsklig närvaro än de flesta andra produktionsdjur. Deras instinkter är därför troligen relativt välbevarade, vilket också dess förmåga att återetablera sig i det vilda visar.
Pälsindustrin, som även finansierar forskning av djurvälfärd, tecknar en bild av glada djur, som trivs väl i en bur på 2700 kvadratcentimeter vilket motsvarar att hålla en mindre katt i en flyttkartong. Den påpekar att minken har möjlighet att utföra många av sina naturliga beteenden, bland annat naturlig parning (i stället för inseminering), skötsel av ungar (i stället för tidig avvänjning), till skillnad från kor, grisar och fjäderfä. Enligt branschen är simning inte ett naturligt behov, utan man definierar simning som ett inducerat behov, det vill säga ett behov som minken kan utveckla, om man ger den möjlighet att simma, men inte om den aldrig har provat det.
Vi har nyligen publicerat en analys av forskningen om minkars behov att simma, och de uppfattningar kring beteendebehov och djurvälfärd som ligger till grund för studierna. Vår slutsats är att det mot bakgrund av den nuvarande kunskapsnivån inte är möjligt att avfärda att simning är ett medfött beteendebehov.
Generellt sett visar forskningen att de allra flesta minkar är starkt motiverade att simma. Även om en del försök visar att minkar har markant ökad välfärd när de har möjlighet att simma och likaså föredrar simvatten framför andra aktiviteter, så visar andra försök bara liten eller ingen effekt av tillgång till vatten. Men om man tittar närmare på försöken – både på dem som pekar i ena och dem som pekar i den andra riktningen – är det iögonfallande att de inte är jämförbara. Man har till exempel testat mink i olika färgvarianter, ålder och kön, och med olika typer av simbassänger och registrerat beteendet på olika sätt.
Vi visar att uppfattningen att mink kan ha hög djurvälfärd utan tillgång till simvatten är kopplat till en tolkning av djurvälfärd och beteendemässiga behov utifrån vad som ger effektiv produktion. Därför är det mycket viktigt att vara uppmärksam på, att det bakom vetenskapen ligger en rad val och en bestämd förståelse av vad djurvälfärd egentligen är, som inte är bestämda av objektiva vetenskapliga undersökningar, utan av underliggande värderingar. Oavsett vilken välfärdsdefinition man utgår från, finns det anledning att överväga om den vetenskapliga evidensen verkligen är tillräcklig för att behålla minkhållningen som den är i dag. Är den tillräcklig för att säkra att minkens välfärd ligger i linje med lagstiftningens intentioner om att alla djur ska kunna utföra sina naturliga beteenden?
Det råder inget tvivel om att det finns pengar i pälsproduktionen, men det är heller inget tvivel om att det är djuren som riskerar att betala det högsta priset. I ett samhälle där vi berömmer oss av att ha en rimlig relation mellan vinster för oss och kostnader för djuren inom produktionen, är det lämpligt att inta viss försiktighet i förhållande till den belastning som djuren utsätts för. Frågan är således om vi på ett för tunt vetenskapligt underlag och utifrån en snäv förståelse av vad det goda djurlivet är, valt att tillgodose producenterna i stället för djuren. Och, om vi egentligen kan stå upp för det, utifrån ett etiskt perspektiv.
Anna Kornum
master i etologi, Köpenhamns Universitet
Helena Röcklinsberg
universitetslektor i djuretik, SLU
Bo Algers
professor emeritus i husdjurshygien, SLU
Mickey Gjerris
lektor i bioetik, Köpenhamns Universitet