Vi tror inte på en onödigt stor stat, vi socialliberaler, men vi tror på en STARK och empatisk stat när den verkligen behövs. När jag funderar över statens socialpolitik just nu och de senaste åren tänker jag tyvärr inte ”stark och empatisk”, som jag hade önskat – jag tänker kökkenmödding.
Varför då? Jo, för kökkenmöddingarna, de här rörorna av musslor och djurben som 1800-talsarkeologerna trodde var någon sorts naturfenomen som skapats av sig själva, de var ju stenåldersmänniskornas kökssopor. De var föråldrade röror skapade av oss människor.
Alldeles för mycket av svensk socialpolitik är just föråldrade röror, och det är oacceptabelt när sådana röror skapar lidande och ofrihet, särskilt om de precis som kökkenmöddingarna har skapats av människor.
Det borde finnas mer i statens budget för äldres frihet och för att skydda utsatta barn. Barn som utsatts för våld eller övergrepp upptäcks inte ens alltid i dag, och när vi blir äldre får vi ofta alldeles för lite inflytande över våra egna liv. Vi liberaler föreslog många miljoner till utsatta barn, miljarder mer till äldreområdet. Dessutom avsatte vi hundra miljoner kronor till en nationell strategi mot ofrivillig ensamhet och isolering – denna ensamhet som gör så många människor sjuka och tär på deras liv. Inget av detta blir verklighet den här gången.
Så har har vi sjukvården. Anställda måste kunna byta jobb, sjuka människor måste kunna välja vård där de känner sig trygga.
Vi måste sluta sätta systemet framför människan – sjukvård ska formas efter individen, vare sig hon är patient, medarbetare eller anhörig.
Men så ser inte verkligheten ut. I stället växer vårdköerna, och för en del människor är det svårt att få vård alls. Därför föreslog vi en och en kvarts miljard kronor till nära sjukvård och vård i tid, redan 2019. Det är mycket pengar. De skulle räcka till statsministerns lön i mer än 600 år, om vi hade en statsminister. Men vi tror att det är helt nödvändigt.
M/KD-budgetens satsningar på primärvård är bra, det är positivt att en ny cancerstrategi tas fram och helt avgörande att insatser görs för att avlasta sjukvårdens anställda och för att korta sjuka människors väntan på vård. Men det räcker inte hela vägen.
Vi liberaler ville dessutom att staten skulle hjälpa till med finansieringen av flera hundra fler husläkare som får tid att lära känna sina patienter, och vi föreslog en kvarts miljard på modern it som hjälper människor i vården i stället för hindra dem.
Och varje anställd i sjukvården ska känna under en arbetsdag att de gjorde rätt som valde just sin utbildning – därför avsatte vi ytterligare två miljarder kronor för att ge landstingen tid och råd att se över arbetsmiljön och sjukvårdens rollfördelning.
Det finns en grupp som jobbar hårt i sjukvården, utan reglerade arbetsvillkor alls: de anhöriga. Var fjärde anhörig blir själv sjuk, och därför önskar jag att vårt anhörigstöd blivit verklighet.
Vi har mycket att göra, men den största kökkenmöddingen av alla är ändå funkispolitiken. I M/KD:s budget som kommer att gälla nästa år avsätts 350 miljoner till sondmatning och egenvård, vilket är bra. Men det är för lite.
Det fattas närapå två miljarder i såväl övergångsregeringens som M/KD:s budget, för att det ska bli självklart för människor med svåra funktionsnedsättningar att kunna träffa vänner, åka och handla eller ens klia sig på ryggen.
Detta är en skam år 2018. Liberalernas budget hade gett människor mer frihet. Allra mest hade den gett frihet åt de som i dag har allra minst frihet.
För den som blir sjuk och behöver vård, den som lever med funktionsnedsättning och behöver frihet, för barn som far illa och för de som vårdar en anhörig eller behöver stöd som gammal, för dem hade vår budget gjort skillnad. Det finns vare sig tid eller plats för kökkenmöddingar i socialpolitiken, för staten, den ska inte hålla tillbaka oss människor, men den måste ovillkorligen hjälpa oss när det behövs. Och jag lovar er alla: vi liberaler kommer inte att ge oss.