Socialdemokraterna har flirtat med Irans regim

Den tidigare regeringens attityd mot regimen måste bytas mot en politik som tar ställning för demokrati, skriver Gunnar Hökmark.

Debatt 16 november 2022 07:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Svensk utrikespolitik har under alltför lång tid kommit att präglas av systematiserad naivitet med förhoppningar frikopplade från den hotfulla verkligheten som bärande grund för vägvalen.

Nu ser vi ett i och för sig välkommet uppvaknande när det gäller synen på Iran, men så senkommet så att man måste fråga sig vad man tidigare har trott om den terrorregim som styrt Iran sedan 1979.

Sedan 1979 har Iran varit en islamistisk diktatur med sharia-lagstiftning som innebär att man hänger, stenar, fängslar, våldtar och dödar människor för att de opponerar sig mot regimen eller avviker från regimens syn på människan.

Iran lider tillsammans med Kina statistiken över flest avrättade människor bland världens länder. Det var en regim som socialdemokrater som Olof Palme och hans medarbetare, senare utrikesminister, Jan Eliasson menade byggde demokratins institutioner med ”pedantisk noggrannhet”.

Iran har systematiskt sökt utveckla en egen kärnvapenteknologi, genom samarbete med Nordkorea och Ryssland. Strävan har varit att kunna skaffa sig en sådan förmåga att man skulle kunna utplåna Israel, vilket regimen upprepade gånger offentligt och högljutt har hotat att göra. Socialdemokraterna har i regeringsställning uppvaktat och flirtat med denna regim.

Allra tydligast kom detta till uttryck med den stora svenska regeringsdelegation som 2017 besökte Iran, diskuterade med dess företrädare om kvinnor över huvudet på Irans kvinnor och underkastade sig det totalitära slöjförbudet som förtrycket tar sig uttryck i.

Nu mördas unga kvinnor, och unga män, som demonstrerar på gator och torg, liksom under de decennier som ayatollorna har byggt demokrati med ”pedantisk noggrannhet” samtidigt som deras företrädare har hälsats välkomna till Sverige med en personlig hjärtlighet som går långt bortom det diplomatiska protokollet.

Det enda som nu skiljer sig vad gäller läget i Iran är att protesterna har spridit sig än mer och fått en medial uppmärksamhet världen över. Det har fått Nobelstiftelsen att ompröva sin syn på diktaturen, som alltså är densamma som förra året och åren innan. Och det har fått tidigare ministrar att säga att något har hänt, vilket vad gäller förtrycket inte gjort. Det är bara den mediala uppmärksamheten som avslöjat tystnaden.

Sverige behöver en ny politik när det gäller Iran och Mellersta Östern i sin helhet:

För det första måste vi klargöra att demokratins fiender är våra fiender, och de hotar även våra samhällen, och att vi aldrig kan vara sådana regimers vänner.

För det andra måste vi reagera mot förtrycket och mot mördandet när vi talar med eller om regimer som den iranska.

För det tredje måste vi ta en aktiv ställning för regionens enda demokrati som lever under ett ständigt hot från framförallt Iran, genom den terrorism som Iran leder och finansierar och genom hotet att utplåna Israel.

För det fjärde måste vi kräva att Iran drabbas av samma öde som den ryska ekonomin om man fortsätter att exportera vapen till Ryssland.

För det femte måste vi slå till hårt mot den underrättelseverksamhet och de hot som den iranska regimens företrädare i Sverige ägnar sig åt gentemot iranier i Sverige och svenska institutioner.

För det sjätte bör vi se till att EU sätter gränser för Irans och andra diktaturers aktiviteter mot demokratier och klargör att brutalt förtryck är ett hinder för normal samvaro med EU.

För det sjunde bör vi se till att stödja dem som i och utanför Iran kämpar för demokrati och diktaturens fall. Det är en insats för fred som är avgörande.


 
 
 
 
 
 
Ämnen du kan följa