Uppsalas största gymnasier gick förra torsdagen (22/10) över till digital undervisning. I samband med detta har flera röster i UNT hävdat att smittspridning inte sker i skolorna och att lärare inte är mer utsatta än andra yrkesgrupper.
Utbildningsförvaltningens gymnasiechef, Christine Kastner Johnson försvarar sitt beslut främst utifrån behovet att minska smittrisken i kollektivtrafiken, då ”vi ju vet att smittan inte sker på skolorna, utan utanför…” (UNT 21/10). Lärarna Per Eklund, och Maria Sörgjerd skriver att de av pedagogiska och sociala skäl vill se en så snar återgång som möjligt till klassrumsundervisning, och att detta går bra då de unga inte är särskilt smittsamma och lärare inte speciellt utsatta (UNT 28/10). Slutligen är elevkårsrepresentanter för fyra Uppsalagymnasier inne på liknande tongångar, när de hänvisar till Folkhälsomyndighetens rekommendationer om att skolorna bör hållas öppna så långt möjligt (UNT 31/10).
Bilden av skolan som riskfri för lärarna har förmedlats av Folkhälsomyndigheten och baseras framför allt på rapporten Förekomst av covid-19 i olika yrkesgrupper. Problemet är att den har stora brister. Bland annat har inte hänsyn tagits till skillnader i sociodemografiska bakgrundsfaktorer, något som kan ge missvisande resultat. Dessutom visar rapporten att andelen smittade i våras var 60 procent högre bland grundskollärare, som hade klassrumsundervisning, än bland gymnasielärare, som hade digital undervisning.
Rapporten har kritiserats. Som ett svar på kritiken meddelade epidemiologi-enhetschefen Maria Axelsson nyligen att rapporten och beräkningarna ska göras om (tidningen Läraren, 7/10-20).
Det finns ytterligare tecken på att resultaten inte är rättvisande. Samma data har studerats i en nyutkommen forskarrapport, av professorerna Jonas Vlachos och Helena Svaleryd med flera (School closures and SARS-CoV-2. Evidence from Sweden’s partial school closure). Deras slutsatser är både mer trovärdiga, då hänsyn tas just till sociodemografiska skillnader, och mer relevanta, då högstadielärare bryts ut från grundskollärarna och jämförs med gymnasielärare. Fokus är alltså på de lärare som har äldre elever, där misstanken om smitta är störst.
Forskarna finner dubbelt så stor smittrisk bland lärare med klassrumsundervisning (högstadielärarna), jämfört med de som inte haft det (gymnasielärarna). Av över 120 yrken placerar sig högstadieyrket på plats sju, bland de mest smittsamma arbetena (hälso- och sjukvård ingår inte, precis som i Folkhälsomyndighetens analyser). Viss smittspridning till lärarnas partners och till elevernas föräldrar fastslås också. Riskerna för gymnasielärarna kan dessutom vara ännu större än vad som här konstaterades för högstadielärarna. Detta då ungdomarnas smittsamhet förmodligen ökar med stigande ålder.
Att det finns förhöjd smittrisk betyder inte att all undervisning självklart måste vara digital under resten av pandemin. Men mer måste göras för att minska riskerna. Trängseln och beblandningen av olika studentgrupper kan minskas ytterligare, större lokaler kan hyras/lånas in, mer undervisning kan ske i halvgrupp, lunchpaket kan ätas separat i ett klassrum (som i England) och så vidare. Därtill bör konsekvent genomförda skyddsåtgärder övervägas för lärare i riskgrupp, liksom för elever som själva tillhör riskgrupp eller har föräldrar som gör det, till exempel i form av digitala alternativ.
Att inte mer av detta redan införts kan mycket väl bero på Folkhälsomyndighetens missvisande budskap. Utbildningsministern och Skolverket, såväl som lokala huvudmän och rektorer, kan därför ha tagit för lätt på saken. Tiden för förberedelser inför höstterminen blev för kort och inga extra resurser har skjutits till. Coronaanpassningen har genomförts halvhjärtat.
Som elevkårsrepresentanterna skriver finns det goda pedagogiska och sociala skäl till klassrumsundervisning. Eleverna bör få vara i skolan så långt smittspridningen tillåter. Riskerna för lärarna måste dock bli kända och i högre grad styra verksamheten.