Kursändringen i Syrien är slutfasen av an process där Ryssland, Turkiet och Syrien tillsammans skapar en ny strategisk relation i Mellanöstern. För USA:s del ser det ut som ett misslyckande, men bara om man förespråkar den politik av militära interventioner och påtvingad regimförändring som blivit gängse sedan 1990-talet och drivits i olika faser av Clinton, Bush och Obama.
USA:s politik mot Ryssland och i Mellanöstern har haft katastrofala konsekvenser. Vi befinner oss i ett nytt kallt krig och har fått se en rad inbördeskrig, ökande islamistisk terrorism och flyktingströmmar i Mellanöstern.
Trumps ambition har varit att ersätta denna politik med en pragmatisk linje där nationell suveränitet respekteras oavsett vilka ländernas ledare är. Därmed bryter han med starka intressen inom det militär-industriella komplex och säkerhetsetablissemang som tjänat på krigets ekonomi.
För Demokraterna och Trumps kritiker framstår det som att en allierad har övergetts. Men alliansbildningen i området är komplicerad. Turkiet är Nato-medlem och den strategiskt viktigaste partnern för USA. Den grupp syriska kurder USA allierat sig med heter YPG och är en gren av PKK som stämplats som terrororganisation av såväl USA, Nato, EU och Turkiet. YPG är skyldiga till krigsförbrytelser och tvångsrekrytering av barnsoldater. Det är alltså en helt annan grupp än Peshmerga eller kurderna i Irak(!).
Eftersom YPG terrorklassats bytte man namn till Syriens Demokratiska Styrkor. USA intresse var regimskifte och en uppdelning av Syrien.
För att uppnå detta använde man sig både av Turkiet och olika militanta grupperingar, inklusive islamistiska jihadister. När IS utvecklades började USA stödja YPG i kampen mot dessa.
I brist på bra allianspartners stödde man en terrororganisation i kampen mot en annan. Samtidigt alienerade man Turkiet som alltsedan alliansen inleddes 2014 varit frustrerat över att YPG etablerat längs Turkiets gräns. Det bör betonas att USA:s inblandning i Syrien stred mot internationell rätt, till skillnad från Rysslands som på Assads inbjudan blev starkt involverat från 2015. Från rysk sida är Syrien en allierad och man var särskilt oroad över en statskollaps med inbördeskrig och spridning av terroristgrupper i sitt närområde.
Efter sammanbrottet i relationerna mellan Väst och Ryssland har rysk utrikespolitik genomgått två faser. Först identitetsmarkering som ortodox stormakt och försvarare av ortodox kristendom. Sedan en uttalad ambition att ha goda relationer med alla som önskar ha detta med Ryssland, med undantag för IS som ska bekämpas. Ryssland har framgångsrikt etablerat samarbeten eller kontakter med i stort sett alla länder i Asien och nu även med Turkiet. Det var en särskild markering att Turkiet, en Nato-medlem, köpte det ryska luftvärnssystemet S-400.
Gradvis har en trippelallians byggts upp i regionen mellan Ryssland, Turkiet och Syrien, som alla ville ha bort USA. När Turkiet bestämde sig för att gå över gränsen mot YPG blev det nödvändigt för USA att lämna.
En reträtt har länge varit Trumps målsättning. Redan i valkampanjen lovade han att ta hem soldater och avsluta de så kallade ’eviga krigen’. Därmed fick han fiender i säkerhetsetablissemanget. Det är en ironi att Trump står för avspänning och utfasning ur konflikter medan demokraterna blivit hökar på samma sätt som de neo-konservativa. För Syriens räkning innebär det möjlighet till fred eftersom USA var det största hindret för detta. Ryssland agerade medlare mellan YPG och Assad-regimen samt Turkiet med målet att hitta tillbaka till Adana-avtalet från 1998. I grunden betyder detta att YPG lovar inordna sig under Syriens i utbyte mot skydd och att de inte straffas. Möjligen kan en framtida konstitution ge visst självbestämmande. Syrien lovar Turkiet att hålla kontroll så att ingen destabilisering av Turkiet tillåts och i gengäld ska Turkiet respektera Syriens gränser. Ryssland står som garant och har militär närvaro i området.
Tragiskt men inte oväntat följdes Turkiets offensiv av en rad nya övergrepp, krigsförbrytelser och omfattande folkfördrivning.
En fråga är i vilken grad vi bör oroa oss för IS-terrorister på flykt som kan komma till Sverige. Eftersom Sverige visat svag förmåga till förberedelser för den här typen av hot kan det vara delvis betryggande att veta att varken Ryssland eller Syrien har något intresse av lösa IS-terrorister. Det har inte Turkiet heller, även om de använt det som förhandlingskort gentemot EU.
Samtidigt möjliggörs nu stabilisering av en region där det funnits allvarliga risker för misstag och upptrappning, vilket vore särskilt farligt mellan Ryssland och USA.
Den nya strategiska relationen i området påverkar hela Mellanöstern. Iran som är allierad med Syrien stärks, liksom hela shia-området. Rysslands position i området har stärkts och förra måndagen besökte Putin Saudiarabien, USA:s starkaste allierade i Arabvärlden. Efter händelserna har Saudiarabien begärt diplomatisk kontakt med Iran.
På så vis ritas de politiska relationerna om i Mellanöstern.
På sikt är konsekvenserna ännu större. De ger en föraning om en ny global ordning, mer multipolär och utan liberal intervention.
De steg man nu bör hoppas på och stödja är att Ukrainas president Zelensky lyckas med nedtrappning av konflikten där, vilket skulle kunna öppna för förnyade diplomatiska kontakter mellan Trump och Putin och en nödvändig avspänning mellan USA och Ryssland.