Nedskärningarna inom personlig assistans måste upphöra. När Sveriges ekonomi nu förbättras är det dags att rätta till år av underfinansiering och samtidigt stärka arbetsmarknaden.
Personlig assistans inom LSS är en viktig del av svensk välfärd. För tiotusentals personer med funktionsnedsättning handlar det om ett stöd som ger en fungerande vardag, en frihet att jobba, ta hand om sina barn eller umgås med sina vänner som andra. Det är också en viktig del av svensk arbetsmarknad, med bortåt 80 000 personliga assistenter. Tyvärr har denna viktiga välfärdssektor underfinansierats under lång tid. Låga uppräkningar på oftast blott någon dryg procent har inneburit att pris- och löneökningarna rusat ifrån den så kallade ersättningsschablonen. Denna successiva urholkning accelerade under de senaste åren med superinflation, värst år 2022 då schablonhöjningen på 1,5 procent kan jämföras med konsumentprisindex-ökningen med 12,3 procent.
Underfinansieringen skapar flera risker. Seriösa assistansanordnare kämpar, och många små företag har redan lagt ner. Denna svaghet utnyttjas av organiserad brottslighet, vilket ökar risken för fusk och kriminalitet. Det går inte att ”effektivisera” arbetstiden inom assistans. Ersättningen är, helt riktigt, helt kopplad till de timmar en person beviljats. Det innebär att effektiviseringar i stället måste ske på bekostnad av annat. Det kan drabba kvalitet och fortbildning för medarbetare och verksamhetsutveckling.
I vissa kommuner är det redan i dag svårt eller närmast omöjligt att hitta assistansutförare. Om inga privata assistansanordnare finns är det kommunens eget ansvar. Kommunerna har ännu svårare än de privata företagen att få ersättning och kostnader att gå ihop, och följden blir då att kommunerna måste ta pengar från andra välfärdsområden.
Statens snålhet mot assistansen blir extra tydlig när vi jämför med hur kommunerna förfar med andra viktiga delar av välfärden, däribland andra delar av LSS-området som de ansvarar för. Kommunalt omsorgsprisindex (OPI) är styrande för dessa ersättningar. Det betyder att resurserna räknas upp automatiskt, utan att det krävs särskilda beslut och därmed undviks urholkning och smygbesparingar. OPI för år 2024 landade på 5 procent.
Dessutom beviljas allt färre personer assistans, eller färre timmar. I januari 2016 hade knappt 37 000 personer assistans, medan det i januari år 2024 hade sjunkit till drygt 31 000, trots politiska löften om att vända trenden. Detta innebär mindre frihet för assistansanvändare, sämre förutsättningar för anordnare och minskad valfrihet.
Efter flera år av ekonomisk nedgång finns nu möjligheten för regering och riksdag att kompensera för tidigare låga uppräkningar. Statsministern och finansministern har talat om ljusare tider – ta då chansen och ge assistansen en rimlig uppräkning från år 2025 och framåt. Att investera i assistansen är också god ekonomisk politik. En svag arbetsmarknad kvarstår som ett problem för svensk ekonomi, och lönerna för assistenter återcirkulerar i den svenska ekonomin. Mer assistans skapar fler jobb, som kan vara ett första steg in på arbetsmarknaden och samhället.
För välfärdens, jobbens och framför alltför assistansanvändarnas skull, är det dags att satsa på assistansen!