Jägare skickar in sina hundar oskyddade i vargrevir, skriver Misha Istratov.
En statligt sanktionerad jakt på en starkt utrotningshotad nyckelart i form av canis lupus, den svenska vargen. 2 januari startade licensjakten där 30 vargar, närmare en tiondel av hela den svenska vargstammen, ska förföljas av hundratals människor och lösa jakthundar. Fem hela vargfamiljer ska utplånas, där flera knappt gjort sig skyldiga till några skador på tamdjur.
Att döda hotade arter strider mot EU:s Art- och habitatdirektiv. Sverige har sedan 2010 stått under bevakning av EU-kommissionen för brott mot dessa regler och en bred juridisk konsensus anser att Sverige fortsätter begå miljöbrott.
Skadorna på tamdjur signerade vargen är ytterst marginella. Under tre år har i snitt 359 får per år angripits av varg, av totalt en halv miljon får, motsvarande endast 0,07 procent av landets bräkande djur. Samtidigt slaktar vi själva över tvåhundratusen får för vår egen konsumtion varje år.
Landets vargstam är så pass inavlad att den i snitt befinner sig två decimaler på skalan från stadiet där föräldrar parar sig med sina barn eller när syskon bildar familjer med varandra. I flera revir har en sådan grav inavel redan etablerats. Sverige har samtidigt förbundit sig att hålla livskraftiga populationer av de stora rovdjuren.
I strid mot folkets vilja har regeringen valt att överspela expertmyndigheten Naturvårdsverket. I dag är golvet på hur många vargar Sverige ska ha som minst 300, vilket är det så kallade referensvärdet. Regeringen kommer tvinga Naturvårdsverket att rapportera ett referensvärde på så lite som 170 vargar till EU. Detta trots att en mindre vargstam “bedöms medföra ökade kostnader” där man kommer att behöva flytta vargar med helikopter från Finland, något som Naturvårdsverket menar är “komplext, resurskrävande och kontroversiellt”. Det låter kontraintuitivt, för varför skulle man välja en mindre vargstam som är dyrare för samhället, om man från början vill reducera vargstammen för att bespara samhällskostnader? Den märkliga ekvationen påvisar tyvärr den enögda och kompromisslösa symbolpolitiken som regeringen ägnar sig åt.
Parallellt har dödandet av varg genom 28 § i jaktförordningen ökat sedan regeringen konkretiserade sitt beslut att minska vargstammen. Denna paragraf innebär att en jägare kan skicka in sin jakthund helt oskyddad mitt bland en vargfamilj och om någon eller några av vargarna skulle försvara sig mot hunden, har jägaren laglig rätt att döda vargarna på plats utan vare sig tillstånd eller konsekvenser. Förutom den juridiska tveksamheten kring skjutandet av en skyddad och utrotningshotad art finns en etisk fråga – varför fortsätter delar av den svenska jägarkåren skicka in oskyddade jakthundar rakt in i vargrevir? Speciellt när det finns bidrag att erhålla för skyddsvästar?
Vi måste välja statistik framför polemik, menar debattören.
Landet behöver en regering som arbetar för samförstånd och samexistens inte bara bland befolkningen utan också mellan politiken och naturen. I synnerhet då förlusten av biologisk mångfald, där vargen är en utpekad nyckelart, enligt World Economic Forum utgör det tredje största hotet mot mänsklighetens överlevnad. Vargens förehavanden och ekosystemtjänster utgör essentiella pusselbitar som människan inte kan ersätta. Därför bör regeringen:
1) Avstå att styra expertmyndigheters arbete. Låt Naturvårdsverket sköta rovdjursförvaltningen.
2) Ändra i jaktförordningen och tillse att jakthundsägare tvingas att medvetet undvika skapa konfrontationer mellan hundar och rovdjur.
3) Följ EU-direktiven. Närmare 9 av 10 svenskar vill nämligen att landet följer internationella åtaganden kring bevarandet av de stora rovdjuren. Det betyder att det som minst är en stor majoritet av regeringens egna väljare som också önskar detta.
Vargfrågan har blivit till en manisk förföljelse av en symbol enligt medeltida karaktär – en modern häxjakt. I det heta debattklimatet saknas förebilder som visar vägen med en sansad och evidensbaserad dialog. Vi behöver politiska ledare som väljer statistik framför polemik.