Att hylla Uppsala-profiler som gör någonting extraordinärt borde vara en självklarhet, det menar Mohamad Hassan, tidigare kommunalråd (L).
I min ungdom i krigets Beirut jobbade jag som springpojke på en av Beiruts största bokhandel. Som springpojke var min roll att bland annat gå runt och dela ut de utländska tidningar som nådde Beirut trots allt. Det var tiden före alla dagens digitala lösningar. Det var tiden då Beirut i princip var belägrad och beroende av livlinan som gick via Damaskus.
Att dela ut tidningarna var kul, speciellt att få möta alla våra kunder. En dam var jag alltid taggad på att få dela tidningarna till, ja hon hade flera tidningar. Det speciella med den här damen var att hon alltid firade något. Hennes mantra var att det alltid är bättre att fira än att deppa. Vi hade nog med elände i detta krig tyckte hon, med all rätta.
Hon hade bestämt sig för att fira något varje dag för att komma bort från krigets vardag. Damen hittade på många anledningar att fira. Ibland var det någon upptäckt som någon tidning skrev om, ibland var det nationaldagen i något land jag då aldrig hade hört talas om, ibland var det ett nytt hus som byggdes – det byggdes ett hus som skymde hennes fina utsikt, men hon firade ändå – och ibland var det katten som skulle firas eftersom den hade fångat en objuden mus. Jag tappade bort de hundratals anledningar som det firades för hos denna dam. Men för mig var det en fest varje gång jag var förbi med tidningar till henne. Det hände faktiskt att hon firade att jag kom förbi med tidningarna, i tid dessutom. Hennes firande skapade en tillhörighetskänsla och sammanhållning. Vi var på något sätt de som firade ihop. Det var vi, vi som var glada och hoppfulla!
Uppsala kommuns uteblivna firande för Mondo överraskade många, inte minst mig. Jag fick en flashback och tänkte på ”min” dam i Beirut. Hon hade firat Mondo på längden och tvären. En dag för OS-deltagandet, en dag för OS-medaljen, en dag för världsrekordet och många dagar för att han tillhör en Uppsalaklubb, att han bodde här, fikade här och mycket annat.
Men Uppsala kommun väljer en annan strategi för att hålla hårt på ”rättvisan”. Alltså hellre deppa än fira! Världen idag är fylld av elände precis som det var under min barndom i Beirut. Dagens krig är sorgligt nog mer brutala och fruktansvärda. Vi har krig i Ukraina, krig i Gaza, krig i Yemen, krig i Syrien, krig i Sudan, krig i Libanon och vi har massor med konflikter som när som helst kan utbryta till fullskaliga krig. Därför borde vi ta varje tillfälle i akt för att fira och bli glada över det som kan skapa glädje.
Uppsala behöver inte vara lika fantasirika som damen i Beirut som hittade på anledningar att fira. Uppsala har flera naturliga anledningar att fira. Att låta bli att fira Mondo är lika bedrövligt som att låta bli att fira när Storvreta eller Fyrisfjädern tar hem ett ytterligare SM-guld eller när en individuell idrottare tar ett VM eller EM-guld, eller när en kör sjunger hem ett internationellt pris och varför inte fira när en plåtslagarelev vinner överlägset i yrkes-SM? Uppsala har så många talanger och tusentals anledningar att fira alla våra idrottare, kulturarbetare, forskare, studenter och elever som gör fantastiska resultat som kan firas ordentligt och med stolthet. Med firanden skapas, precis i min relation till damen, en tillhörighetskänsla och sammanhållning. Det blir vi, vi i Uppsala som är glada och stolta. Det i sig skapar flit och strävan att lyckas för alla, särskilt barn och ungdomar.
Därför tycker jag att Uppsala snarast tillsätter en festkommitté. Kommitténs främsta uppgift är att ordna fest för att fira alla framgångar som Uppsalabor åstadkommer inom sin nisch. Regelverket är enkelt, den eller de som ska firas ska ha vunnit ett guld (SM, EM, VM, OS) slagit ett rekord, fått ett nationellt eller internationellt kulturpris. Och ja, det är rättvist att fira någon som har vunnit ett OS-guld och inte någon som ”bara” kom till åttondelsfinalen. Det är rättvist och det är också sporrande för alla att bli OS-medaljörer. Fram med en festkommitté och börja fira!