I dag stryks många planerade operationer i den skattefinansierade vården. Huvudproblemet är personalbrist, som späs på av organisatoriska systemfel. Ett specifikt problem är att de kvarts miljon kirurgiska implantat som årligen sätts in i svenska patienter inte går att spåra. Trots att allt som tillverkas och säljs i dag märks av tillverkaren med unika sifferserier/koder som avläses optiskt/elektroniskt. Tyvärr upphör koderna att gälla vid sjukhusens lastbrygga. Där blir det oftast papperslappar, pärmar och bräckliga excelfiler som gäller, vanligen helt olika för de 21 ”regionerna”.
Sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson, ge någon av de dussintalet myndigheterna i vårdsvängen klara direktiv till hur spårbarhet av implantat säkras ända fram till patienten. Det kan inte vänta. En modern operationslogistik med rationellt informationsflöde ökar patientsäkerhet och även produktiviteten, förmodligen med 10-20 procent. Tillåt de kirurgiska och kardiologiska kvalitetsregistren att korsköra med svenska perioperativregistret www.spor.se som automatiskt laddar ner så gott som alla operationer som görs i offentlig vård. Kräv också att privata vårdgivare registrerar. Det är inte bara en ekonomisk fråga, utan också en fråga om transparens och säkerhet.
Dessutom är det olagligt. Den farliga hanteringen i Sverige fortsätter trots att EU sedan flera år kräver spårbarhet för kirurgiska implantat. Även så Socialstyrelsen: informationen ska fångas maskinellt, ska lagras elektroniskt, och ska gå att spåra i alla led, ända in i patienten. Men det görs inte. Varför? Jo, Sveriges kommuner och regioner (SKR) har som princip att varje informationsbit bara får användas för det specifika ändamål som det registrerades för. Korskörning mellan de många olika administrativa systemen, journalerna och de 107 medicinska kvalitetsregistren tolereras ej, vilket ger en grotesk dubbeldokumentation. Obegripligt för oss som hanterar patienters säkerhet. Tekniken finns sedan länge i exempelvis e-handeln. Men inte i vården.
Problemet är inte själva skanningen – det klarar en mobiltelefon – utan att upprätta och förvalta de stora databaser som håller ordning på var en höftprotes eller en hjärtklaff finns rent fysiskt: på fabriken eller E4:an, på vilken hylla på operationsavdelningen eller i fru Petterson. Vi har heller inte koll på felaktiga implantat: ett exempel var svårigheten att spåra de kvinnor som fått bröstimplantat med giftig silikon.
Man anför ofta det berättigade kravet på personlig integritet. Men lagstiftaren har undvikit att definiera integritetskränkning, vilket gör begreppet juridiskt oanvändbart, enligt förre JO Hans-Gunnar Axberger. Det är lättare att definiera fysiska vårdskador – död och invaliditet – där informationsbrist är den vanligaste orsaken till att vi gör fel.
Det finns ett motsatsförhållande mellan sekretess/säkerhet; det är vanligt att lagar krockar. Men när olika intressen vägs mot varandra så har integritetsskyddsmyndigheten (IMY) tidigare haft tolkningsföreträde, utan att behöva motivera sig. IMY har en budget på drygt 100 miljoner kronor men kostar skattebetalarna mycket mer. Sekretesslagarna skyddar (oavsiktligt) ekonomisk brottslighet. Arbetsförmedling, polis och försäkringskassa får inte korsköra sina databaser!
Den ekonomiska brottsligheten och gängkriminaliteten har dock gjort att sekretesslagstiftningen generellt börjar debatteras och ifrågasättas. Problemet för vården är ett dussintal olika myndigheter som bevakar sina revir. Dessutom klarar inte arbetsgivarföreningen Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) av att få sina medlemmar att komma överens om en gemensam spårvidd för informationsflödet. Regionernas 21 IT-avdelningar är självständiga och SKR har fortfarande inte, efter flera decennier, gjort det grundläggande arbetet för digitalisering – standardisering av termer och begrepp.
Svenska institutet för standarder, www.sis.se, har gett ut en teknisk specifikation för digital spårbarhet av implantat, som nu diskuteras med Läkemedelsverket, e-Hälsomyndigheten och leverantörerna av medicintekniska produkter. Vid upphandlingar måste köparna av implantat kräva tillgång till produktdatabaserna, för att länka till journaler, register, patientsäkerhetsarbete, ekonomi, lagerhållning. Och det måste vara lätt att ta ut information. Tanken är att vi skannar på operationssalen när implantatet sätts in, och att den informationen sedan används generellt. Vi måste sluta slösa med den fåtaliga personalens knappa tid.