Få har missat SVT:s dokumentär om det stundande arvskiftet hos adelsfamiljen Hamilton på Boo slott utanför Örebro. Familjen vill ansöka om att få sitt fideikommiss förlängt och debatten om de gammelrikas arvsrättsliga särbehandling gör sig gällande på nytt.
De flesta fideikommiss inrättades kring 1700-talet och innebar oftast att familjens hela egendom lämnades till den äldste sonen. Sonen fick inte sälja egendomen, vilken i stället skulle lämnas vidare till hans äldste son, och så vidare, för alltid. På så sätt kunde rika familjer förhindra splittring av sina slottsegendomar.
När Socialdemokraterna avskaffade fideikommissen på 60-talet lämnades ett undantag: regeringen får bevilja förlängning av fideikommiss med kulturhistoriskt viktig egendom som riskerar förfalla om den splittras mellan flera arvtagare.
I praktiken innebär en sådan förlängning ett enskilt undantag från den så kallade laglotten. Laglotten innebär att bröstarvingar, alltså barn, alltid har rätt att dela på halva arvet. Om arvet är 150 000 kr och barnen är tre har varje barn en laglott om 25 000 kr – en tredjedel av hälften.
Kritiker anser att kulturhistoria inte rättfärdigar de gammelrikas särbehandling, särskilt inte när döttrar går arvlösa medan söner kammar hem rubbet; fideikommissen är sexistiska anakronismer.
I själva verket är laglotten problemet. Att ett vuxet barn kan parkera sin förälder på äldreboende, invänta dennes dödsfall och därefter med domstolshjälp tvinga till sig halva arvet är ett ganska otäckt ingrepp i den avlidnes egendom. Bröstarvingen har i regel rätt till laglotten även om hen utsatt föräldern för trakasserier och våld.
Ett exempel som visar hur laglotten kan slå är familjen Hogsveds domstolsfejd, där två söner vill hindra sin far från att göra dem arvlösa. Faderns förmögenhet utgörs främst av aktier i det blomstrande familjeföretaget Hogia som fadern låtit föra över till en stiftelse för att säkra företagets framgång och bygdens arbetstillfällen. När familjeföretag utgör en stor del av arvet riskerar laglotten att splittra ägandet och skada verksamheten – samma sorts problematik som bidrog till att Socialdemokraterna (!) slopade arvsskatten år 2005.
Till stöd för laglotten åberopas ibland rättvisan mellan barnen, särskilt när föräldern har utomäktenskapliga barn som annars riskerar att missgynnas. Men är det verkligen lagstiftaren, och inte familjen, som bör avgöra vad som är en rättvis fördelning av familjens förmögenhet? Varför detta tvivel på vanligt folks förmåga att fatta kloka och rättvisa beslut i sin privata sfär?
Ett andra argument för laglotten är familjers sammanhållning; att alla får något främjar harmoni och utan laglotten kunde vuxna barn pressas med hot om arvlöshet, eller föräldrar pressas till en viss fördelning. Men alla familjer har olika förutsättningar och sköter harmonin bäst själva, och fall som Hogia tyder på att laglotten lika gärna kan slita dem isär.
Redan 1981 rekommenderade en utredning att laglotten borde slopas, men fick inget gehör. Befriade från laglotten kunde föräldrar fördela arvet som de själva vill: delat lika mellan barnen för större rättvisa, till en enskild son eller dotter för att rädda familjeföretaget eller släktgården, eller kanske alltihop till UNICEF i Ukraina?
Senaste gången vi hade fideikommissdebatten var 2021, då familjen Cronstedt utanför Västerås fick avslag på sin ansökan om förlängning. Den här gången kan vi kanske angripa frågan från rätt håll: Varför ska lagstiftaren från första början blanda sig i hur du, jag eller familjen Hamilton delar upp arvet?