Unga har förvisso förmånen att drabbas mindre allvarligt av covid-19 som sådant. Men när det gäller de effekter som pandemin får på samhället är de snarare en riskgrupp. Ändå får de gång efter annan, ofta utan någon som helst evidens, finna sig i att som grupp pekas ut som ansvariga för spridningen i samhället. Regeringen borde istället för moraliserande om Uppsalas studenter rikta ett tack till alla unga som härdar ut.
Matilda Ernkrans blev häromdagen den senaste i en lång rad av regeringsföreträdare och auktoriteter att peka ut unga som något slags förbrytare med skuld till smittspridningen i samhället. Detta då studenter uppges ha smittats av covid-19 i samband med fester i någon av Uppsalas studentkorridorer.
Vi kan nog alla hålla med om det ovisa i att gå på fester i dag, men det är oklart hur utbrett festandet faktiskt är och även den medicinskt ansvarige för testningen i Uppsala konstaterade igår att det bara var en liten del av ökningen av smittfall i staden som var knutna till utbrott bland studenter. Ser vi till vad som faktiskt driver på smittan generellt blir bilden annorlunda. Statistik från smittspårningsarbetet visar tydligt att det, utöver i det egna hemmet, är på arbetsplatser som människor smittas (något som Ernkrans ministerkollega Eva Nordmark konstaterade på en presskonferens så sent som i måndags). Om vi fortsätter se till statistiken kan vi också konstatera att unga är tydligt överrepresenterade i serviceyrken och flera andra typer av arbeten med såväl sämre anställningstrygghet som dåliga möjligheter att arbeta på distans.
I den mån unga driver på smittan är det sannolikt inte i första hand för att de går på fester utan för att de i mycket lägre utsträckning än oss lite äldre kan arbeta hemma eller skippa att gå till jobbet vid minsta antydan till symptom. Det hindrade dock inte Statsministern från att, när den andra vågen började ta fart, säga att unga måste sluta festa. Trots att det även då framförallt var på arbetsplatser som smittan spreds.
Det är inte bara dåliga möjligheter till distansarbete som drabbar unga extra tufft. Även den isolering och ensamhet som ett socialt distanserat samhälle medför slår hårt mot unga. De bor i högre utsträckning i ensamhushåll, de bor i väsentligt mindre bostäder, särskilt i städerna.
I den ålder då människor normalt sett skapar viktiga sociala kontaktnät och kanske hittar en partner är dagens ungas möjligheter att bygga alla sorters relationer, såväl professionella som privata, kraftigt begränsade. Dessutom drabbar en ökande arbetslöshet hårdast dem som inte hunnit etablera sig på arbetsmarknaden ännu. De som tar sin examen nu har i många yrkesgrupper en tuffare situation än på många, många år. Tidigare ekonomiska kriser har visat att en sån effekt kan ha negativ påverkan på löneutvecklingen för den som äntrar arbetsmarknaden vid fel tid under en mycket lång period.
Hur kan det då komma sig att beslutsfattare som på lösa grunder ställer unga i skottgluggen i pandemidebatten möter så lite kritik? Sannolikt handlar det om människans tidlösa benägenhet att förfasas över ”dagens ungdom”. När unga utmålas som ansvarslösa är det få som funderar kring hur underbyggt påståendet är, det känns ju rätt.
Sanningen om dagens generation av unga vuxna är dock att de i många avseenden agerat långt klokare än vi gjorde som växt upp på nittiotalet och generationerna innan oss, även innan pandemin. De drack väsentligt mindre alkohol och började dricka senare än oss. De röker i drastiskt mindre grad än vi gjorde och det finns många indikationer på att de varit mindre sexuellt risktagande. När jag vid en föreläsning för en större grupp politiker i höstas påtalade detta med hänvisningar till flera omfattande studier var det knappt någon som trodde mig. Så djupt rotad är den eviga bilden av ungdomens förfall att tillförlitlig statistik inte biter.
När ministern för högre utbildning läxade upp Uppsalas studenter skrädde hon inte på orden, utan påpekade indignerat: Ni är vuxna människor. Och det är sant, men politiker och debattörer bör då också behandla unga som just vuxna och ge dem den respekten att de inte skuldbeläggs som grupp, dessutom på lösa grunder. Mer än en uppsträckning är studenterna förtjänta av ett tack. Ett tack för att de härdar ut i en pandemi som ur de allra flesta perspektiv slår mycket hårdare mot dem än mot min eller Ernkrans generation.