I Uppsala har vi under en lång tid tvingats vänja oss vid vargnärvaro. Ett revir har länge delats med Gävleborg i norra delen av länet men nu har det etablerats ytterligare ett revir, den här gången väster om E4, i trakterna av Siggefora. Man får konstatera att efter över 30 år av varg i Sverige syns det tydligt när vargarna kommer till bygden.
I sommar har vi fått två vargangrepp på får. Vid det första tillfället dödades en hel besättning om nio djur och vid det andra tillfället dödades fyra får. Dessutom kommer uppgifter om att en hund har dödats i somras och det antyds att en varg ligger bakom detta. Helt uppenbart är det här vargar som inte är rädda för människor, ett beteende som tycks bli vanligare och vanligare.
Allt oftare läser vi om vargar som vandrar runt inne i samhällen, är uppe på folks farstukvistar och visar onormalt intresse för människor. Det här är följden av 35 års försiktighet vad gäller jakt efter varg. Precis på samma sätt som rådjur i villaförorter, änder i stadsparker och duvor på Sergels torg så lär sig nämligen vargarna att människor inte är något att vara rädd för när de inte jagas. Därför är återkommande jakt och återkommande skyddsjakt så viktigt för att vargarnas beteende inte ska förändras. De flesta är överens om att så stora rovdjur som varg inte ska vara alltför hemtama kring människor.
Situationen problematiseras ytterligare i Uppsala i och med att en av vargarna som har etablerat revir är genetiskt värdefull. Det är nämligen en varg som fötts av paret i Tiveden som innehåller en invandrad vargtik som därmed anses extra viktig för den svenska vargpopulationen. Frågan är om myndigheterna därmed också anser att hon är mer värd än de fårbönder och hundägare som har förlorat och kommer att förlora fler tamdjur till dessa vargar?
Uppsala har länge varit ett län som legat i skuggan av de etablerade varglänen, och som dessutom haft vad som har benämnts som världens tätaste lodjursstam. Därför borde länsstyrelsen ha hunnit skaffa sig en beredskap och förbereda sig för de beslut som kan behöva fattas när vargarna etablerar sig. För problem har uppstått och det finns inga tecken på att de minskar i takt med att vargpopulationen ökar.
Det enda rimliga är att skyddsjakt ska kunna medges enklare än i dagsläget. En skadegörande varg ska vara föremål för en snabb och effektiv jakt, oavsett vilka gener den bär på. Att människorna blir mer och mer negativt inställda till varg vartefter tiden går har blivit tydligt och den nu förda politiken kommer inte ändra på det. En ny förvaltning med människorna i fokus är det enda rätta och det enda som kan leda till någon lättnad på landsbygden.
Sverige är splittrat i vargfrågan och åsikterna skiljer sig, liksom i många andra frågor. Självklart ska alla kunna ha åsikter och tycka saker, men det är också viktigt att värdera åsikterna. Den som drabbas av vargen och vargens härjningar måste prioriteras före de som endast betraktar vargen på avstånd. Där vargen kommer nära människor orsakar den problem. Så ser det ut både i Sverige och resten av världen. Det är ett av skälen till att Jägarnas Riksförbund säger nej till frilevande varg i Sverige.