Upp som en sol och ner som en pannkaka. Så kan starten på 2021 för minoritetsstyret beskrivas. Först en överenskommelse med Moderaterna (M) som skulle underlätta för genomförande av fyrspårsavtalet, sedan besked från Trafikverket om att det inte blir något fyrspår. Ett politiskt fiasko, inte minst för Socialdemokraterna (S) och Miljöpartiet (MP) som båda försöker styra både på lokal och nationell nivå, men Sverigedemokraterna (SD) ser möjligheter.
Det står alltså klart att det så kallade Uppsalapaketet, avtalet med staten om fyrspåret till Uppsala i utbyte mot 33 000 bostäder och kollektivtrafiklösning, krackelerar. Trafikverket, och ytterst staten, har gjort bort sig och i princip brutit avtalet. Dåligt, men det ger Uppsala förhandlingsfördelar. Kommunen kan stämma staten och få ekonomisk ersättning, vilket Mohammad Hassan (L) hotar med i Sveriges radio den 14 januari. Antalet bostäder kan även minskas, då utvecklas Uppsala varsamt. Vi kan även välja en kollektivtrafiklösning som är billigare och gynnar fler – Bus Rapid Transit (BRT). På så sätt begränsas skatteslöseriet. Beslutet om kollektivtrafik är dessutom framflyttat ett år, till 2022. Det ger L en möjlighet att återgå till det de egentligen tycker och linjen de hade innan valet 2018 – att spårväg är en dum idé och ett oerhört skatteslöseri. Om de gör det kan spårvägen stoppas och Uppsala kan få ett nytt styre.
I en omförhandling ska vi givetvis fortsatt verka för att Uppsala får fyrspår. Det får dock inte ske på bekostnad av att vi överexploaterar vår stad till oigenkännlighet, vilket alltså är undvikbart i en omförhandling.
Hela syftet med att överexploatera området, helt emot både ortsbors åsikter och efterfrågan i stort, har hela tiden varit att Uppsala får fyspåret. Nu när staten brutit sin del i avtalet finns det ingen poäng att Uppsala lever upp till sin del, som innebär skatteslöseri i form av spårväg samt överexploatering i form av 33 000 bostäder. I stället kan vi utveckla Uppsala varsamt.
Faktum är att minoritetsstyret faktiskt inte har något val. För om Uppsala inte får sitt fyrspår, medfinansiering av kollektivtrafik och en station i Bergsbrunna så måste man slå av på byggtakten. Annars blir nämligen sydöstra stadsdelarna en blindtarm utan varken tillräcklig kapacitet för kollektivtrafik och biltrafik samt utan möjlighet att stiga på tåget i Bergsbrunna. Det vore förödande stadsplanering, även med Uppsalamått mätt.
SD vill i stället se genomtänkt och varsam stadsplanering. Då byggs bostäder i rimlig takt och i rimligt antal så att byggande av samhällsservice hinner med. Det innebär även att rekreationsområden, gröna stråk och Uppsalas unika siktlinjer värnas, vilket sker genom att inte bygga en massa höghus. Vi tror att människor trivs bättre i egenägda bostäder med närhet till natur, framför tätbebyggda hyreskomplex i betong. Betongkänslan i stadsdelen är dock inte lika påtaglig efter överenskommelsen med M, där nu en begränsad del ska utformas som en ”modern trädgårdsstad”. Hur det ska gå att få ihop med 21 500 bostäder och en befolkningstäthet i princip lika hög som i centrala Uppsala återstår att se.
Med en varsam utveckling tas också frågan om trygghet på allvar. För trots att M och S ständigt tävlar om att ta över rollen som ”trygghetsparti” från SD, är SD ensamma om att tala om trygghet i området. Ingen annan verkar se det olämpliga i att göra Uppsalas utsatta område Gottsunda till Södra stadens ”hjärta”. Inte heller har man någon synlig plan för hur det inte ska bli ett nytt ghetto. Man gör samma misstag som med miljonprogrammen. Med större andel egna ägda bostäder, återvandring från kommunen och invandringspaus kan tryggheten däremot värnas.
Sammanfattningsvis innebär det krackelerande Uppsalapaketet att sista ordet inte är sagt. Det är nu möjligt att välja en annan väg för Uppsala. En väg av varsam utveckling där människor vill bo, men också leva, en väg där tryggheten är orubblig och där skattebetalarnas pengar hanteras varsamt och inte slösas bort på dyra spårvagnssatsningar. Den vägen visar och väljer SD.