Skolsystemet har länge haft stora utmaningar med att möta behoven hos elever med funktionsnedsättning. Nu ser vi med oro på regeringens förslag som riskerar att leda till en alltmer segregerad skola där allt fler elever exkluderas från den ordinarie skolan.
Oron förstärks av att vi samtidigt befinner oss mitt i en lågkonjunktur som skapar hål i kommunernas skolbudgetar. Det första som försvinner är stödinsatser till elever med funktionsnedsättning, till exempel elevassistenter.
Regeringen har nu beslutat om ett statsbidrag på drygt 500 miljoner kronor bara i år, för att kommunerna ska kunna inrätta akutskolor för elever som stör undervisningen. Vilka elever tänker sig regeringen ska förpassas dit? Är det elever med funktionsnedsättning vars behov skolan ofta saknar såväl kunskap som resurser att möta och som därför anses ohanterliga?
Ett annat exempel är regeringens i grunden positiva satsning på fler speciallärare, något som förtas av att dessa framför allt ska verka i mindre undervisningsgrupper. Detta blir ytterligare incitament för minskat stöd i det ordinarie undervisningssammanhanget, och riskerar att fler elever exkluderas. Är uppfattningen att inkluderingen gått för långt ligger exkluderingen av elever med funktionsnedsättning inte långt borta.
Men regeringens tolkning av inkludering utgår enbart från vareleven befinner sig. Gunnlaugur Magnússon, forskare och docent i pedagogik, bemöter i en replik i Svenska Dagbladet (13/3) skolministerns ensidiga tolkning och pekar på att inkludering främst handlar om att möta elevernas pedagogiska och sociala behov.
Tidigare i år granskade FN:s barnrättskommitté hur Sverige efterlever Barnkonventionen. Deras rekommendation till Sverige är att säkerställa en inkluderande utbildning för alla barn med funktionsnedsättning bland annat genom speciallärare i klasserna och att eleverna får individuellt stöd.
Vidare har skollagen öppnat för etablering av kommunala resursskolor parallellt med redan fristående dito. Och ja, vi är de första att medge att vissa elever behöver andra alternativ. Huvudskälet är att den ordinarie skolan har misslyckats när det gäller att tillgodose alla barns rätt till en fungerande skolgång.
De nämnda åtgärderna kan på ytan ses som satsningar på elever som behöver stöd. Men i ett längre perspektiv riskerar ytterligare uppdelning av elever att leda till en alltmer segregerad skola och i slutändan ett alltmer segregerat samhälle.
Inte heller forskningen ger stöd för att elever med behov av stöd bör exkluderas från den ordinarie undervisningen. En storskalig forskningsstudie som pågått i 40 år, visar att de allra flesta elever i studien som fått inkluderande särskilt stöd tycks ha klarat sig bättre än de som fått ett långvarigt exkluderande stöd.
Det är inte heller ekonomiska försvarbart med ett segregerat skolväsende. En färsk rapport från EY visar stora samhällsvinster med en mer inkluderande skola. Rapporten visar att inkludering av personer med npf på arbetsmarknaden kan ge en samhällsekonomisk vinst på cirka 67 miljarder kronor per år.
I Sverige saknar årligen omkring 15 procent av eleverna som går ut grundskolan behörighet till gymnasiet. En stor andel är elever med funktionsnedsättning. Särskiljande lösningar och kortsiktiga förslag från politiken har inte ökat andelen behöriga. Inte heller har skolsituationen för elever med funktionsnedsättning blivit bättre.
För att skapa bättre förutsättningar för fler elever att klara skolan och komma in på arbetsmarknaden uppmanar vi regeringen att
- Ta fram en nationell handlingsplan för en inkluderande skola enligt FN:s barnrättskommittés rekommendationer
- Initiera praktiknära forskning för en inkluderande skola, vilket även en nordisk forskningsöversikt visat behov av
Vår övertygelse är att satsningar på en inkluderande skola förutom samhällsekonomiska vinster också innebär stora vinster för individen.